Hej gott fok!
Som vanligt - jag lever.
Men bra är det inte. Jag karvar mig fram för att orka med skola. Mycket med projektabrete o måste ädröfr vara mycket o skolan om veckoerna... hela dagen. Typ från 9/10 till kanske 18-19. Slitigt.
Håla fasaden uppe.
På sidan av är det ett helvet. Det är hetäsnting och spyende till förbännelse. Vedervärdiga tänkar och äckel om min krppp. SKäms. Hatar. Orkar inte. Vill gömma mig.
Fritid? Socialt liv? Vad är det?
"Han" år åsidostt för jag orkar inte med. Orrkar inte med masken, okar inte med att vias mid, visa den den jag inte är och allea minst den ja inte är .
Hopplöshet. Gett upp. Aningens mer och mer självdestruktivt blir min vardag även om jag inte riktigt ser det så själv .´Jag ser de lite mrt som en coping-strategi. Vad gör då en dag...två....tre....osv. Kanske är det inte vad som kallas helt lagligt alla gånger. Men oddsen för att det skulle komma att beröra mig är så minimal att det inte rör mig i ryggen.
Det lilla lyckoruset då man väntar. Och här posten komma!
Nu sitter jag här med ett glas moserande och något litet därtill! Väntar på bedövning. Men dedövningen är inte tillräcklig. Vad gör jag nu? Mer. Mer. Mer. Mer. Somnar väll i slutändan. Annat? Drar ett glas vin till är nog enklast.
Moralen? Så länge bara jag vet. Så vad spelar det för roll.
Måste bara klara av att leva. Vet inte om jag gör det. Det är då värt pengarna. Som kanske kanske kan ge mig någon slags dövning..
Min ork är som slut. Min förhoppning är borta. För länge sedan. Vad jag vill ha och söker är dövande. Försvinnande. Nollställdhet. Att bara inte få vara. Men gränsen är hårfin. Det är lätt att bara falla i sömn.
Mer om mer tänker jag på min systesbröllop.. om en dryg månad. Kan jag inte få slippa sedan? När jag varit där. Närvarat. Lett. Givit fina minnen. Kan jag inte bara få tillåtelsen att inte orka mer sedan?
Jaja. Nu kallar det ett glas bubbel till och kanske något mer.
Ps. Behöver ingen moralpredikan om någon tänkt sig för något såndat :P Jag menar hur bra är bulimin ? Hade jag brytt mig om min hälsa överhuvudtaget, hade jag gjort något för länge sedan. Jag bryr mig inte om min egen hälsa precis.
Dock det skämmiga är väll att jag faktiskt utbildar mig till sjuksköterksa. Får ju se till att ha skärpt mig om 1 år då jag är klar....Och att min strävan hela tiden varit att arbeta inom psykiatrisk vård., helt sluten/boende. Men att då hålla på som jag gör.. om än inte dagligen... om än bara ibland.. går kanske inte helt hand i hand. Vet dessutom inte om det görs stickprov på sådanna ställen heller. Hejsanhoppsan här gjordes ju faktiskt något utslag...
Har försatt mig i det här själv. Men vad gör man? Inget hjälper. Inget dövar nog.
Lite av en borttappat människa.
Och ni som är helt emot att skaffa diverse "preparat" utanför läkarensmottagning, full förståelse om ni dömmer mig och tycker jag är en jälva blå idiot! Och för all del, skriv det, det sårar mig inte. Jag har valt att prioritera. Till en början var det bara att dryga ut stilnocten som inte räckte till eftersom jag tog betydligt mer. Sedan började jag även köpt annat. Dessutom "Back in the days" i 19-20års åldern då jag bodde hemma fortfarane, fast det var diverse bantningsrelaterade preparat som inte heller är ok eller finns på försäljning så att säga... så ja har la tappat liiite den där skammen för sådant i alla fall. Vet inte om de flesta har det eller ej dock, inget man pratar så mycket om hehe. Mig berör det inte i alla fall (sålänge det är jag som sysslar med det, mitt ansvar, mitt liv osv).
Puss och kram till er alla!
Ps. gick in idag och redigerade lite... felstavningar och sånt haha. Hmm. Hade typ glömt bort att jag ens skrivit detta!
