Onsdag
Kategori: Allmänt
Tårarna som rinner när man inser hur jävla tom och ledsen man faktiskt känner sig hela tiden.
Det är så jävla ensamt att må så här. För jag förstår inte hur jag någonsin ska känna annorlunda.
Känner mig så avskärmad från allt annat. Från andra. Från allt. Det går inte att släppa in någon i ens värld - och tur är väll det. Ingen skulle trivas där.
Känns inte som om jag någonsin kommer känna mig hel igen. Den här trasigheten har lixom blivit hur det är. Minns inget annat längre. Ser inte fram mot någonting egentligen. Jag låtsas inför andra att jag gör det, att jag har planer, att jag tror. Men egentligen är det bara tomt. Och i ärlighetensnamn är allt vad jag "ser fram mot" nu mera att hetsäta, spy och försvinna totalt inom min bubbla. Samtidigt som jag hatar det på samma gång.
Jag hatar att gråta - över mig själv. Tillåter sällan mig själv att göra det, då jag tycker det känns som att tycka synd om sig själv. (Något jag ser som en av de absolut värsta saker jag vet. Att tycka synd om sig själv. Och lika illa tycker jag om att någon annan tycker synd om mig. Det är det sista jag vill att folk gör....) Minns inte ens sist jag gjorde det. Jag tillåter mig enbart att gråta över andra. Som när det rör någon i min familj och deras sjukdomar.... Men jag avskyr att gråta enbart för att jag känner mig så olycklig. Men idag bara brast det. Jag stod framför spegeln och såg bara tomhet.
Det är lätt att undra varför man ens fortsätter... Till vilken nytta då?
Så länge jag är som jag är, mår som jag gör, kommer ingenting annat fungera i längden.
Men jag fortsätter min charad. Berättar inte för mina nära hur illa det egentligen är.
Berättar inte att största anledningen till att jag flyttade och började plugga igen .. var för att komma ifrån. För att inte bli sedd. För att slippa det dåliga samvetet över att tvinga dem vara en del av, och se och höra min ätstörning. Berättar inte att jag är livrädd att jag inte ska klara av studierna nu heller. Och berättar allra minst att jag inte alls känner orken och motivationen till det egentligen.
Och om jag pluggar, har mitt eget boende, kan jag även spela charaden för omgivningen bättre. Både för familj, vänner, folk jag träffar. Jag kan låtsas och ge sken av att ha ett "normalt liv". Om att även jag har en framtid. Jag verkar inte lika misslyckad som då jag bor hemma och gör absolut ingenting pga ätstörningar och psykikst mående. På detta vis kan jag spela den där charaden mycket bättre.
Jag har gjort så att mina närmsta inte längre är mig så nära. Eftersom jag alltid spelar denna charad, mer eller mindre. Vill inte vara till besvär. Vill inte verka så jävla misslyckad och negativ. Vilket skapar ännu större ensamhet.
Vill inte visa mitt ansikte, därav handen.
Även om folk som känner mig väl ju skulle känna igen mig ändå om dem ramlade in här....
