incarcerated

Ensam.

Jag är jävligt ensam. Vill inte erkänna det för mig själv. Allra minst för andra.

Ensamheten har jag skapat själv genom de murar jag byggt omkring runt mig.

Genom att hacka ner på mig själv så att jag tror att ingen kan tycka om mig, vilja umgås med mig eller .. tycka att jag ser bra ut utan lager av smink, tillfixat hår och snygga kläder.

Har intalat mig själv så länge nu att om folk vet vem jag verkligen är skulle de aldrig vilja umgås med mig.

Har intalat mig själv att jag inte kan prata normal med folk. Att jag inte kan skratta på riktigt så pass som krävs.

Så jag skapar otroligt sällan några närmre kontakter med andra längre. Jag vågar inte.

Försöker jag inte kan jag inte få smällen att dem inte tycker om mig om dem lär känna mig.

Låter jag ingen komma nära inpå - kan jag fortsätta ha mitt jag i hemlighet.

Dem jag umgås med här i denna stad, är i stortsett då jag är i skolan bara. Och där är det ingen som ser att jag när jag är hemma i min lägenhet hetsäter och spyr omkring 10-17gånger i veckan.

Skam.

Närmar mig 24. Trodde jag skulle kommit ur detta vid det här laget. F a n .

 

Fast ikväll ska jag umgås. Med dem från min basgrupp. Kul? Nervöst? Ångest? En blandning.

Varför? Jo... för det är någon jävla buffé kör!!! Man köper ett glas vin/en drink för 100kr och sen ingår buffé typ. När föreslaget kom upp på tavlan satt jag bara tyst... men kan inte avstå. Måste leka social. Leka normal. Leka glad. Ibland kan det ju t.o.m vara sant och verklighet. Ibland.

 

Ska iväg och träna nu. Annars klarar jag aldrig ikväll,

 

Ps. Skakar förövrigt i hela kroppen. Plus kallsvett. Plus illamående. Antidepp medicinen (Råkade sluta ta den i typ 14dagar... och sen började jag igen för någon dag sen. Så nu börjar dem biverkningarna om igen!) + preworkout-piller.