incarcerated

Anorexi/Bulimi/Psykisksjukdom

Min fredag

Kategori: Allmänt

Träning. Gick skakande därifrån. Perfekt.
Aminosyror under träningen.
Intag av en proteinshake efter.
 
Tappas-restaurang med skolfolk 17-19:
1glas vitt vin. 3kycklingbitar modell typ stora tärningar,4 kalamata oliver, någon sallad med typ sallad, avokado, bönor, 3 soltorkade tomater och en skiva baguett med räkor på. (Obs. Räkor. Ej flottig skagen^^)
 
Kalorier? INGEN aning. Ångest... njaa inte så... inte över maten i sig... mer det att jag är så ovan att äta med folk, att allt som växer i käften på mig och det är svårt att svälja ner! Det kan man inte tro va? Jag som vanligtvis mer eller mindre inhalerar mat under hetsätning. Men det är en annan sak när man ska sitta med folk och äta på normalt vis.
Men nu har dock ångesten hunnit ikapp. Inte för att jag oroar mig över att det var massor av kalorier, för det tror jag faktiskt inte att det blev. Men jag är ju inte van att behålla. Min mage är svuuulleeennnn. Lär inte vara bättre imorgon heller. Då lär det hunnit bli vätskaansamling lite här och var. Underbara bi-effekt av ihärdigt bulimiande:D Inte nog med att man blir svullen många gånger efter hets och kräkande. Nix, man blir ommöjligt ännu mer svullen av att behålla mat i normal mängd och inte kräkas! Wiho :) Som om jag någonsin kommer orka med att verkligen ta mig ur detta. Och ta mig förbi veckorna av konstant svullnad och skvalpighet under den tid det tar för kroppen att återhämta och återställa sig med vätskesammansättningen i kroppen efter allt misshandlande med bulimi. Nej det orkar jag inte. Funderar starkt på hets imorgon - och sen typ fasta därefter igen.
 
Och jag är hungrig nu också.. gah.
 

Kommentarer

  • .. säger:

    Du m å s t e skaffa hjälp nu. Jag har följt dig jättelänge och det är sorgligt att se att du kastar bort din ungdom på det här sättet. Du är allvarligt sjuk. Du måste inte må som du gör. Och det värsta är att se att du verkar vilja längta efter ett "normalt" liv, men inte vet hur du ska nå dit. Jag lider med dig, det gör jag verkligen. Det är inte kul. Och det är inte heller kul att känna eller vara kompis med personer som du. Det kan låta hårt men man vill inte behöva fundera över varför ens kompisar inte äter eller petar och håller på med maten. Det påverkar alla som sitter vid bordet. Det är riktigt jobbigt. Som en elefant i rummet. Och du blir säkert arg när du läser den här kommentaren, men dessa ord kommer från en person som haft ätstörningar själv och är bästa vän med en person som varit lika djupt i samma sjukdom som du. Livet kan se mörkt ut, som att någon ljusning inte finns, och du säger själv att när du nått en viss ålder så ska du "göra slut på det" om du inte tagit dig ut bulimin. Men min fråga till dig, och försök svara ärligt på den,

    Vad gör du för att det inte ska bli som ditt värsta scenario?

    För (återigen hårda ord) det verkar inte som att du försöker bli frisk, eller ens förstår hur sjuk du är.

    Jag skriver inte det här för att jag vill klanka ner på dig, hacka eller vara elak, utan för att jag får en desperat känsla när jag läser din blogg. Vill bara ruska om dig och skrika vad fan håller du på med? Ta dig samman och sök hjälp. Jag tror att många anhöriga och vänner tassar alldeles för mycket på tå kring ätstörda. Man får sluta vara så lättkränkt hela tiden, även fast jag vet att det är svårt.

    Snälla bli inte arg eller sur utan sök hjälp (IGEN, för jag vet att du gjort det ett par gånger men aldrig fullföljt mer en typ 1 besök)

    Ta ansvar för ditt liv. Sluta vara en marionettdocka för din sjukdom.

    Svar: Jag vet, men ändå inte. Ser mig inte som så allvarligt sjuk direkt, är ju ändå normalviktig och inte påväg att falla ihop om. Men man blir ju också lite blind för sig själv. Men efter tillräckligt lång tid så blir ju det sätt man lever på - det normala.
    Nej jag blir inte arg. Förstår vad du menar. Men jag utsätter inte mina kompisar för det. Jag följer inte med på sånna saker. Och vid de mycket få tillfällen som jag gått ut och ätit eller så (vilket hänt 2ggr sen i somras), så har det varit med folk som inte vet om mina äs, och jag har bitit ihop och lett. Sitter inte och petar eller äter enbart salladsblad då ;)

    Just nu: gör ingenting. Började på äs-enheten här men har nu inte varit där sen i januari. Rann ut i sanden för att jag inte kände mig bekväm med vad vi skulle prata om. Tanken är att ringa upp när jag orkar.
    Men i nuläget känner jag att jag inte har orken/tiden. Mitt största fokus och mål är min utbildning. Och tyvärr tar vårdförsök väldigt mycket energi och orsakar ju många gånger att man faktiskt mår ännu sämre - just för att man tvingas tänka och prata om det man mår dåligt över. Som det är nu kan jag ju förtränga undan det. Visst mår jag dåligt, men jag tänker sällan på VARFÖR.

    Och jorå, mer än 1besök har jag visst fullföljt ;) Men inte så lång tid som krävs.

    Saken är väll den, att sjukdomen ändå är min trygghet. Jag vill stänga av. Jag vill få bort fokus från dem saker som egentligen gör att jag mår dåligt. Vill inte tänka på dem, och vill inte känna. Och så länge jag inte tar tag i det och "biter i det sura äpplet" så kommer mitt liv fortgå så här. Väl medveten om. Men har inte ork eller ordentlig vilja att bryta det.

    Tack för du tog dig tid och skrev den långa kommentaren! :)
    Zebran

    2014-02-22 | 19:39:10

Kommentera inlägget här: