incarcerated

Gymmet: Crosstraining och lite styrka.

Matintag: Äpple, Aminosyror, en proteinshake.

 

Om någon timme väntar kvälls/natt praktik. (Japp vi har helger med ibland). Slutar kl 05.45. Somnade 07 imorse och sov en sisådär 3h. Jippie! Kommer bli jäkligt skojj det här känner jag. Meeen men. Kommer ta med celsius och proteinpulvet ifall att jag blir as hungrig. Men min plan är inte att äta något. Äta mitt i natten känns inte jätte bra. Fast en proteinshake är väll inte så jätte farligt. Blir äggviteprotein i så fall som är hyfsat långsamt upptaget.

 

Imorgon måste jag även försöka komma upp någorlunda för har en hemtenta att göra färdigt. Deadline måndagkväll. Ute i god tid as always!

Alldeles för mycket hetsande på senaste. (Kan det vara lagom med hetsande?)

Hela dagar av hets - spy - hets - spy. Sova och sedan börja om igen.

Massvis av pengar på bara skit.

Färdigrätter, sallagsbaren (pasta, ost, kyckling och massa dressing), choklad, glass, godis, bröd, fil och flingor, skivad ost osv.

Är jag sugen? Det vet jag inte. Känner inte efter. Tänker inte.

Tänker inte heller efter när jag handlar utan handlar mer eller mindre det jag brukar handla för hets med väldigt lite variation.

Får dagen att passera. Inget annat i huvudet än maten, smaken, självhat. Samtidigt som det nästan blir att hjärnan slås av. Alltid när jag hetsäter ligger jag i min säng och stirrar samtidigt på serier/tv-program på datorn. Stänger bara av. Försvinner in i det och timmarna går. Det är väll vad jag vill antar jag....

Slippa vara. Annars tänker jag och hjärnan går på högvarv. Annars känner jag allt det andra. Den andra tomheten som gnager inombords och som inte är den där avstängda tomheten som hetsen ger. Då känner jag bara gråskalan eller det nattsvarta (oftast) och lust är det väldigt ont om. Och det är svårt att hålla sig uppe vid ytan när man känner så... dagarna är jäkligt långa då. För det känns inte meningsfullt. Den där lyckan och glädjen är väldigt väldigt avlägsen.

Hetsanden ... ger en tillfällig och kortvarig high då smaker exploderar i munnen.... men sen är det mera på rutin och smakerna försvinner. Tiden bara går. Timmar flyger förbi.

När jag handlar, då är ångesten enorm, "nej nej nej helvete". Oftast för att jag känner sånt slöseri med pengar och för att jag vet ångesten över tjockhet, svullnad, att jag borde göra ditt och datt.... men sen försvinner och "glömmer" jag det när jag hetsar. Skjuter det ifrån mig. Går in i min bubbla och då är det som inget når mig under den tiden. Och det är så jävla skönt på något sätt.

Så jäkla konstigt!

För samtidigt är det en sån otrolig lättnat sedan när det är färdigt. När jag hållt på en hel dag eller flera timmar och har tömt allt, spytt klart, städat undan, diskat och oftast duschat och bara ska få lägga mig i sängen och vara ännu mer "avdomnad" och sova. (För att dagen efter ha massa ångest över rädslan över viktuppgång... men det "botas" ofta med ännu mer hets. Logiskt?? O nej!!)

 

Men nu försöker jag ännu en gång "rycka upp mig". Vågar inte ställa mig på vågen. Och särskilt inte innan eventuell extra vätska efter allt hetsande är ute. Känner mig som fetare än på länge. Det är jag väll också. Men känner mig som typ 10kg fetare än för 1vecka sen vilket kanske inte är så troligt men ändå.

Så igår och idag har jag enbart ätit 1äpple per dag. Och gått lång powerwalk både igår och idag. Anledningen att det inte blivit mer träning än så är för att jag fortfarande är krasslig. Snorig och rosslig/slemmig i halsen... men imorgon tror jag det blir gymmet.

Äntligen komit igång med lite gymrutin igen förra veckan.. vad händer då? Sjuk naturligtvis. Feber, förkylning, rivig hosta. Jippie! Hindrar mig inte från att hetsa fastän det river och svider extra mycket att spy sen - naturligtvis... inte heller det faktum att orken är knapp och det är jäkligt svårt att andas när man ska spy och är genomsnorig! Men vad fan hetsa det görs ändå. Blir så trött på mig själv.

 

 

Borde även egentligen kontaka min såkallade kontakt med psykiatrin/ätstörningsenheten, fast den kontakt jag har är bara min medicin kontakt för samtalen slutade jag med i januari. Men tanken har ju varit att jag skulle ta upp dem igen men det har inte blivit av... Alltid något som jag tar till ursäkt. I våras var det att jag ej hade tid med skolan. Och nu har jag en annan ursäkt (en jävligt bra en!); Min fucking praktikplats ligger våningsplanet under ätstörningenheten. Vill inte precis riskera att den dagen jag ska dit springa på någon av dem som jobbar på min praktikplats. Och inte nog med det: Det finns dem från min klass som har sin praktik på samma våningsplan som ätsörningsenheten ligger. För det finns en avdelning till där... risken att springa på någon där är alltså ganska befintlig. Och då kommer dem ju veta att jag inte har praktik hos dem - och då finns där bara en avdelning till. Så ja. Och jag vill absolut inte att någon får veta.

Men om jag ska vänta tills ingen i klassen längre har praktik på psykiatrin, för att inte ha någon risk att springa in i klasskamrater i samband med besök dit, så måste jag vänta tills slutet på november/december innan jag kan sätta min fot där! (YES ropar en del av mig som inte alls vill eller orkar med den där biten... men å andra sidan mår jag piss och inget kommer ju bli bättre någonsin, mer än korta perioder av små ljusglimtar - vilka är mycket få - om jag aldrig ger "hjälp" en chans.)

Mår åt helvete.

Vill kalla det svacka men det är en långt fortgående svacka i så fall.

Fick "smaka" på att må lite bättre ett tag. Senvåren/i början av sommaren.. men självklart även där med både bakslag och dåliga dagar. Men ändå det var en tid som jag hade en annan "atmosfär" inuti huvudet. Ett annat tänk, ett annat sätt att se, jag försökte mer med maten, jag såg inte på hetsen som allt jag ville göra... jag tyckte träningen var riktigt jävla kul. Jag såg någon form av ljusning. Men sen då? Vad hände sen? Någonstans där i juli började det svacka mer och mer och sen bara krasch. Och nu känns det där så jäkla långt borta. Huvudet känns som en svart sörja igen. Jag känner mig avdomnad. Jag undrar varför jag ens fortsätter med min jäkla utbildning när läget är som det är? Vilket jävla liv va? Väldigt värdigt och kul. Hetsäta, spy, spendera tusentalskronor på det varje månad. Aldrig umgås med folk socialt. Knappt orka umgås med min familj ens. När jag är hemma i hemstaden slutare det allt som oftast att jag är mesta tiden i "gästrummet" där alternativt hetsäter/spyr eller ångestpromenerar. I hemstaden där jag förövrigt har mina såkallade bästa vänner från barnsben... men dem blir det knappat att jag träffar vid dem få tillfällen jag är där, eftersom ja, jag mår piss och är igång och hetsäter eller har ångest eller är avtrubbad och ligger och stirrar in i en datorskärm som en död fisk! Ja... jag var alltså hemma i min hemstad en sväng där i slutet på sommaren efter att min sommarjobbstid var över. Men det var inte så meningsfullt tyvärr. Var mest hets och dåligtmående. I mitten på tiden fick jag en hel del promenader gjort men sen var det mest hetsande igen. Träffade inte en kotte. Så less på mig själv.

 

Men nu är jag hemma hos mig själv igen. Skolan har dragit igång. Praktik har dragit igång. Hade hoppats på rycka på mig själv - att nu blir det annorlunda. Men nej. Huvudet känns lika mörkt. Allt känns lika mörkt och meningslöst just nu. (Jag skriver "just nu". Måste ju betyda en gnutta hopp i alla fall). Men jag är trött. Trött på att hetsäta och spy slut på pengarna. Tills ansiktet är svullet som en ballong. Och får mer och mer hudproblem i ansiket igen. Inte konstigt alls. Känner mig ful och äcklig. Blir en ond cirkel. Skäms. Rädd att någon ska se och lägga märke till hur anisktet ändras till och från. Lägga märke till hur markant man faktiskt ses (om man tittar) att mina spottkörtar buktar ut både dem under öronen och dem under hakan.... dem är sjukt framträdande. Och med tanke på att jag går den utbildning jag gör, har praktik bland läkare och sjuksköterskor, känns det aningen jobbigt. Inte för dem nog skulle säga något om dem såg. Men det är jobbigt ändå!

 

Träningen känns som ett jobbigt ont också. Kommer nästan aldrig iväg. Knappt en promenad. Mer och mer ångest över det. Tränat extremt dåligt senaste 1.5månaden och känns som jag blivit en slapp hösäck under den perioden. Kan man förfalla så mycket på den perioden? Ja jag tror fan det. Det känns så. MÅSTE komma igång igen! Herre min gud det blir ju inte bra alls det här!

 

Känner för att kasta ut både voxra och topiramat genom fönstrer. Värdelösa skit piller. Vad ska jag med dem till? Hjälper ju inte ett smack. I alla fall inte topiramaten. Man kan ju tro det vid en period som den i början av sommaren där... "det hjälper nog ändå". För det var i samband med att jag började med topiramaten det blev bättre. Markant bättre faktiskt. En rätt lång period, och det vart en klar förbättring med antal hets och så. Men sen, nej fan heller! Nu är det ju lika pissigt som det var därinnan så måste bara varit en slump.

Om det inte kan vara så att man kan reagera bättre på en dos - och sen att på en högre dos att det blir sämre? För det känns lite som det vart sämre när jag höjde ytterligare upp till 200mg? Men det lär ju också vara en slump. Så kan det ju inte vara. Om dem nu skulle hjälpt måste det väll bli bättre av en högre dos.

Slutsats - finns nog inga tabletter som hjälper. För bra för att vara sant.*Bitter*