incarcerated

Mår åt helvete.

Vill kalla det svacka men det är en långt fortgående svacka i så fall.

Fick "smaka" på att må lite bättre ett tag. Senvåren/i början av sommaren.. men självklart även där med både bakslag och dåliga dagar. Men ändå det var en tid som jag hade en annan "atmosfär" inuti huvudet. Ett annat tänk, ett annat sätt att se, jag försökte mer med maten, jag såg inte på hetsen som allt jag ville göra... jag tyckte träningen var riktigt jävla kul. Jag såg någon form av ljusning. Men sen då? Vad hände sen? Någonstans där i juli började det svacka mer och mer och sen bara krasch. Och nu känns det där så jäkla långt borta. Huvudet känns som en svart sörja igen. Jag känner mig avdomnad. Jag undrar varför jag ens fortsätter med min jäkla utbildning när läget är som det är? Vilket jävla liv va? Väldigt värdigt och kul. Hetsäta, spy, spendera tusentalskronor på det varje månad. Aldrig umgås med folk socialt. Knappt orka umgås med min familj ens. När jag är hemma i hemstaden slutare det allt som oftast att jag är mesta tiden i "gästrummet" där alternativt hetsäter/spyr eller ångestpromenerar. I hemstaden där jag förövrigt har mina såkallade bästa vänner från barnsben... men dem blir det knappat att jag träffar vid dem få tillfällen jag är där, eftersom ja, jag mår piss och är igång och hetsäter eller har ångest eller är avtrubbad och ligger och stirrar in i en datorskärm som en död fisk! Ja... jag var alltså hemma i min hemstad en sväng där i slutet på sommaren efter att min sommarjobbstid var över. Men det var inte så meningsfullt tyvärr. Var mest hets och dåligtmående. I mitten på tiden fick jag en hel del promenader gjort men sen var det mest hetsande igen. Träffade inte en kotte. Så less på mig själv.

 

Men nu är jag hemma hos mig själv igen. Skolan har dragit igång. Praktik har dragit igång. Hade hoppats på rycka på mig själv - att nu blir det annorlunda. Men nej. Huvudet känns lika mörkt. Allt känns lika mörkt och meningslöst just nu. (Jag skriver "just nu". Måste ju betyda en gnutta hopp i alla fall). Men jag är trött. Trött på att hetsäta och spy slut på pengarna. Tills ansiktet är svullet som en ballong. Och får mer och mer hudproblem i ansiket igen. Inte konstigt alls. Känner mig ful och äcklig. Blir en ond cirkel. Skäms. Rädd att någon ska se och lägga märke till hur anisktet ändras till och från. Lägga märke till hur markant man faktiskt ses (om man tittar) att mina spottkörtar buktar ut både dem under öronen och dem under hakan.... dem är sjukt framträdande. Och med tanke på att jag går den utbildning jag gör, har praktik bland läkare och sjuksköterskor, känns det aningen jobbigt. Inte för dem nog skulle säga något om dem såg. Men det är jobbigt ändå!

 

Träningen känns som ett jobbigt ont också. Kommer nästan aldrig iväg. Knappt en promenad. Mer och mer ångest över det. Tränat extremt dåligt senaste 1.5månaden och känns som jag blivit en slapp hösäck under den perioden. Kan man förfalla så mycket på den perioden? Ja jag tror fan det. Det känns så. MÅSTE komma igång igen! Herre min gud det blir ju inte bra alls det här!

 

Känner för att kasta ut både voxra och topiramat genom fönstrer. Värdelösa skit piller. Vad ska jag med dem till? Hjälper ju inte ett smack. I alla fall inte topiramaten. Man kan ju tro det vid en period som den i början av sommaren där... "det hjälper nog ändå". För det var i samband med att jag började med topiramaten det blev bättre. Markant bättre faktiskt. En rätt lång period, och det vart en klar förbättring med antal hets och så. Men sen, nej fan heller! Nu är det ju lika pissigt som det var därinnan så måste bara varit en slump.

Om det inte kan vara så att man kan reagera bättre på en dos - och sen att på en högre dos att det blir sämre? För det känns lite som det vart sämre när jag höjde ytterligare upp till 200mg? Men det lär ju också vara en slump. Så kan det ju inte vara. Om dem nu skulle hjälpt måste det väll bli bättre av en högre dos.

Slutsats - finns nog inga tabletter som hjälper. För bra för att vara sant.*Bitter*