incarcerated

Anorexi/Bulimi/Psykisksjukdom

...

Kategori: Allmänt

Jag vill inte mer.
Jag är så jävla trött på det här. Fantiserar mer och mer igen om att få försvinna. Tänker att jag bara ska se till att jag inte har några "förpliktelser" gentemot någon annan. Men det kommer jag ha långt framöver. För långt framöver. Fram till i jävla sommar. Fast å andra sidan är det ju ett dåligt samvete som jag hade sluppit ifrån. Om man ska se det så.

Det börjar kännas för lönlöst det här.
När ändra ljusglimtarna nästintill är dem dagar jag lyckas med fastande.

Kommentarer

  • Charlotte säger:

    Jag vet precis hur du känner men ge inte upp. Va inte så hård mot dig själv. Jag körde också, som alla andra med samma problem allt eller inget, fasta eller hets fanns inget mellanting där kroppen fick en chans till återhämtning. Så fort jag lägger in någon dag där jag efter ett strikt schema äter o behåller lite blir depressionen genast bättre. Kan du inte försöka planera ett schema med mat som inte ger dig så mycket ångest och tvinga dig själv att inte kompensera. För mig brukar det hjälpa att äta något lättsmält och sedan gå o lägga mig en timme. Hoppas du kan få en lite bättre period snart! Kramar

    Svar: hehe jodå jag har planerat otaliga scheman :P Men det har ...ja, inte gått så bra för mig uppenbarligen ^^ Kramar
    Zebran

    2015-02-10 | 06:46:38
  • Hanna säger:

    Jag bara tänker högt; vad är egentligen det absolut värsta som kan hända om du söker ordentligt med hjälp, verkligen satsar allt på att bli friskare. River alla murar med allt som hänt dig och försöker läka från insidan ut. Sen om det visar sig då att du gick upp kanske 10-15 kilo på kuppen (som sen förmodligen jämnar ut sig mer med ett regelbundet sundare ätande). Skulle det ändå i slutändan inte vara värt det för att veta att man gjort allt man kunnat? Jag respekterar rätten att bestämma över sitt egna liv såklart och det är ju självklart upp till dig. Men jag tror också du behöver träffa någon som du kan tala om ALLT med. Inte bara ätstörningarna utan verkligen om allt som hänt i ditt liv. Ge dig själv en ärlig chans att få bearbeta allt.

    Svar: Hel ärligt? Nej jag skulle inte tycka att det var värt det i nuläget med +10-15kg om än tillfälligt :P Med typ plus 2-3kg och jag hatar mig själv något extremt, har ångest hela tiden, självmordstankar cirkulerar mer mycket pga livrädd att gå upp mer, känner mig totalt värdelös, känns som alla ser direkt viktuppgång etc. (Har jag inte ångest/självhat annars? Jo visst, men mer under kontroll än nu). Så 10-15kg? Om än tillfälligt - Nej för mig är det inte värt det. Må hända lite patetiskt egentligen men är ju knappast ensam om att tänka så. Men jag kan inte se det som en väg till friskhet, eftersom att jag inte klarar av det så skulle jag inte stå ut under tiden i alla fall. Tyvärr men det är så jag känner nu! Har vägt +15kg från vad jag väger idag en gång tidigare, under en inte allt för lång period och detta var just efter ett försök att bli frisk och äta bättre. Men resulterade bara i äta mer regelbundet + hets + vikt som ökade hela tiden. Och jag känner typ när jag ser dessa foton: Jag dör hellre! ............Saken är ju att jag har ju tänkt flera gånger att NU ska jag försöka. Och då senaste gångerna när jag sökt samtalskontakt (även om det är på ätstörningsenhet) har det första jag sagt varit att jag vill fokusera mer på "bakomliggande"/stämningsläge/svängningar, snarare än själva mat-ätande saken för jag tänker att det är mer symtomet av allt, även om det är ätstörningen som blir problemet praktiskt. Men sen har jag jätte svårt för att öppna mig/lite på folk så jag låser mig. Slutar i inget vettigt kommer ur mig, avbokar, dyker ej upp, avslutar tillslut kontakten helt. Dessutom tar det mycket energi dels inför besök, att ha något extra inbokat (har jobbigt med sånt) och dels om ja nu går på besöken. Energi som jag behöver till skolan. Har lixom inte överflöd av den där motiveringen... och i och med att jag verkligen vill klara av utbildningen har jag då lagt det åt sidan då. Jag har inte varit redo för det så enkelt är det. Men jag söker ju med jämna mellanrum och återtar kontakt. Senast innan jul var jag på den enhet som finns här ännu en gång. Gjorde ännu en gång en stepwise. Men sedan avbokat/inte dykt upp precis som jag brukar:P Går inte så bra för mig på det där planet haha urs. Men kanske (?) tar jag mig dit nästa vecka. Vi får väll se... :P (PS. MEN visst är det du skriver egentligen helt logiskt, och visst vore det ju underbart om det bara kunde gå in i hjärnan att det vore värt det).
    Zebran

    2015-02-11 | 21:43:57
  • Hanna säger:

    Förstår att tanken i dagsläget känns omöjlig. Det är väl också det som är en stor del av din sjukdom, det extrema självhatet kopplat till vikten.

    När jag blev "frisk" så vägde jag mer än tio kg plus, mådde piss och var inte heller jättesugen på att leva om man skulle må så. Men nu ca fem år senare har kroppen mer naturligt återställt sig ser bättre ut än vad den nånsin gjorde när jag var sjuk. Och huvudet fungerar på ett helt annat sätt när det handlar om att hantera livet.

    Förstår att det känns skit S, vill bara skänka tröst och hopp om att man kanske inte alltid kommer känna som man gör idag och att det kan bli bättre även om vägen dit kan vara tung. Stor kram från mig


    Svar: Jo det är klart :) Men jag tänker väll att för att det ska vara möjligt att inte ta till ätstörningen som flykt/bedövning/självbestraffnings syfte etc, så måste andra problem vara utredda eller under kontroll. Det finns ju en anledning till att man tog till ätstörningen från första början. Och sedan en anledning till att det med åren blivit vad som får hantera typ allt. Lixom, även om jag nu hade ätit normalt och haft den biten normaliserad - så hade det ändå varit andra saker... och dem sakerna blir ju i ärlighetensnamn mindre närvarande "tackvare" all den fokus jag lägger på ätstörningen. Vad ska jag annars göra med all tomhet, rastlöshet, ångest. tankar etc. För att inte glömma den biten att det känns som det är en del av mig nu mer och att jag inte minns ett liv utan dessa tankar. Eller snarare en flykt från att slippa vara jag kanske. Det finns ju alltid några positiva syften av det också, annars hade man ju inte fortsatt.
    Jag vet inte, jag har nog lite som slutat tro på att kunna känna annorlunda. Så tyvärr blir nog inte mina svar mer positiva än så här heller ;)
    Zebran

    2015-02-13 | 09:10:50
Kommentera inlägget här: