Lost
Kategori: Allmänt
Den sjuka delen i mig vill inte att jag någonsin ska ändras. Vill inte att jag någonsin ska ha något bättre och tycker inte att jag är värd det. Äckliga vidriga värdelösa. Klart som fan jag ska leva i denna misär! Är livrädd för att ändra på något. Är livrädd för vilka känslor som då måste upplevas som kan vara ännu värre än detta, alla dem där undantryckta som jag nu håller borta genom det här. Rädd för vad jag kanske en gång för alla tillslut måste prata om. Är rädd för att inse att det inte bara är pga ätstörningar/bulimin/depression jag är så icke fungerande. Att det är jag som person som gör att jag har svårt med olika relationer. Att jag sabbar dem eller inte ger det en chans. Att det är jag som person som skapat problem i skolan i högstadie, gymansie, högskolan.. att det har varit pga mig, ork, koncentration, motivation jag inte klarat av det - och inte alls till följd av mitt dåliga mående, att det hade gått som det gjorde i alla fall! Likaså att det är därför jag bara stannat kort på olika jobb. Jag är på något vis rädd att upptäcka att dem där bitarna inte skulle fungera annars heller. Och vem är jag som person är en annan fråga? Jag känner inte att jag ens vet det idag, och än mindre skulle jag veta det om den dominerande biten av mig - ätstörningar, bulimin, inte längre var där. Det skulle vara som att plocka bort 75% av mig ungefär. Jag är rädd för att släppa på dem där lager jag har omkring mig. Dem som blivit fler och hårdare med åren. Ett skydd för att inte låta någon komma inpå mig, inte låta någon se mig, inte låta någon skada mig, inte låta någon hjälpa mig. Lager som både blir ett skydd för mig själv men också min värsta fiende.
Men så finns den del av mig...Som är så trött nu. Som känner desperationen stiga.
Som inte vet hur mycket längre jag orkar gå i samma spår. Där allt inom mig skriker hjälp mig, men det är ord som inte tillåts komma upp till ytan. Det känns som jag håller på kvävas av det här. Men jag är inte stark nog att själv kunna bryta det här, då hade jag ju gjort det. Jag har försökt. Så många gånger. Men det är som att jag tappat bort för mycket av mig själv. Och den del av mig som vill dra ner mig är så mycket starkare, får föra en så mycket högre talan.
Jag känner mig så lost nu.
När t.o.m ätstörningsenheten lyssnar mer på den sjuka delen. Och så himla snabbt också...
Och hur far tankarna då? Rätt klassiska tror jag...
"Dem vill inte hjälpa dig!"
"Hem och fortsätt din misär ifred du nu!"
"Du är uppenbarligen tillräckligt frisk för att fortsätta i samma spår. Hetsäta och spy hela dagarna. Hår som går av/faller av så att det numer ser förjävligt ut. Fasta lite. Bälja i sig kaffe. Släpa sig till skolan med nöd och näppe. Hem och fortsätta hetsäta halva natten. Inte lämna sängen på hela dagar. Knappt inget socialt liv. Spendera massor av pengar på bulimin så csn-pengarna inte räcker till och vid månadsslutet får komma och be föräldrarna... det är väll inget? Du är ju trots allt ändå normalviktig och svälter ju inte lixom! Såå frisk nog. Äckel!"
