incarcerated

Anorexi/Bulimi/Psykisksjukdom

Måndag

Kategori: Allmänt

 
 
Föräldrarna åkte igår. Var en bra helg. Hade i alla fall tre dagar utan hetsätande och kräkande. Det har varit ont om sådanna uppehåll på senaste minst sagt. Men när dem åkte igår såå... Men inget extremt. Och dem tre fria dagarna var så skönt. Och var på så mycket bättre humör än på länge dessutom. Idag oroar jag mig för hur det ska sluta dock. Hemma från skola. Än så länge enbart en termos svart kaffe och nu lite aloevera diet...
 
Ps. Stora sorgen och ångesten när man för några veckor sen alltid låg omkring 44kg eller t.o.m under det.
Och imorse visade vågen 45.7kg. Hej bmi 18.3. Jag är även en sådan som mäter mäter mäter vissa kroppsdelar. Främst rumpa och lår, men absolut mest är det låren jag håller koll på ibland flera gånger om dagen. Och mina lår är +2cm sedan jag rörde mig kring 44kilos-strecket. OM jag vill kräkas av min spegelbild.
 

Kommentarer

  • Madelene säger:

    Du är fin och skit bra jobbat endå!! <3 Jag är på min första dag "igen" men ingen idé för mig i nuläget och säga att jag aldrig mer ska göra om det för det funkar bara inte. ska försöka hålla mig till helgen iaf, fastnade i en cykel under Januari månad så måste verkligen försöka att få liite rätt sida på mitt liv. ser ut som ett spöke just nu kroppen och hjärtat måste få vila sig ett tag, har fått ont och det slår i otakt antingen fort eller starkt typ mest när jag ska gör min sjuka bulumi ritual ... vet inte hur ja ska beskriva det men har du någon erfarenhet av det? :/ och btw hur länge har du haft ätstörning och hur börja din ätstörning? Du behöver inte säga om du inte själv vill :) vet att det kan va skitjobbigt och prata om. Kram försök och ta hand om dig så gott det går <3

    Svar: Hej! Hejjar på och hoppas att februarimånad ska bli bättre för dig!

    Är ju svårt att veta vad en människa menar, eftersom allt kan upplevas olika, men mitt hjärta slår nästintill alltid väldigt annorlunda under hetsätning/kräkning. Rusar och slår kraftigt... det har jag tänkt beror på typ allt socker,under ätande/kroppen får världens chock av det, och sen kräkningens ansträngning - men jag vet inte:P Mitt går i alla fall över och jag har inte så förjämnan de stunder då jag inte hetsäter/spyr. Har man det alltid bör det nog kollas upp.

    Jag blev sjuk när jag var 12. Så började väll där innan som smått då jag var 11. Anorexi då. Hamnade senare inlagt under tvång när jag svält mig ner till kring 20kg (LVU, lagen av vård av unga) med sondmatning osv. Kämpade sedan på närmsta åren mycket hemma med hjälp från föräldrar, gick inte heltid i skolan rätt länge och så. Kunde hålla det någorlunda under kontroll även om jag var väldigt kontrollerande med mat och lite som "nykter anorektiker" - inget fick lixom frångå. Vissa perioder bakslag och så. Först när jag var 16 och en bit in på 17 som jag hade börjat bli vän med kropp/mat. Men sen när jag var 17år hände vissa saker och helvetet brakade lös totalt igen. Började svälta, inget fungerade, fick hoppa av gymnasiet. Men flera månader senare fick jag nog och insåg att inget blev bättre av det och försökte börja äta igen men det gick inte. För mycket ångest och inte någon kontroll. Där började bulimin. Sen har åren från 17-24 följt av Bulimi/Anorexi. Vissa perioder mer av det ena eller det andra, så har flera gånger under dessa år gått upp och ner i vikt allt från 36-60kg i och med att det varit så många olika perioder med olika mycket av svält/lite ätande/träna/hetsa/försöka äta osv. Men ändå mestadels varit bulimi under dessa år vill jag säga pga dels beteendet med hetsätande då och idag är det ju bulimi.

    Har nog flera anledningar till varför. Dels minns jag tankat om kropp/vikt och önskan att vara smalare och väga en viss vikt i så låg ålder som 6år även fast jag aldrig varit stor. Jag har fått berättat från min mamma att jag när jag var riktigt liten stått framför spegeln och bara stirrat halvt okontaktbar och om och om igen sagt "jag är ful jag är ful jag är ful". Så min självbild har nog alltid varit skev skulle jag väll tro då..

    Sen där 11-12års åldern så var jag väldigt osäker. Det var tjafs bland det tjejgäng jag hängde med, det var i den klass jag gick i rätt jobbigt, jag var väldigt blyg och redovisningar och annat var rena rama skräcken. Jag kände även ofta att människor omkring mig verkade så lättsamma medan jag ofta grubblade. Bråk hemma hade pågått länge mellan föräldrarna och en pappa med hett temperament som kunde skrika att det var lika bra med skiljsmässa, andra gånger att det var lika bra att han gick och hängde sig i skogen, eller dra och flytta med husvagnen. På mig tog det rätt hårt.. minns alltid hur jag låg och grät på rummet. Kände inte att jag visste riktigt vem jag var heller, men hemma var jag lilla Sofie (yngst) och smala Sofie med magrutor. Mina systrar var lite mer knubbiga... och då fick jag något slags halmstrå där. Något eget, mitt, något tryggt och en tanke om att "vad hände om jag inte är smal, om jag inte har platt mage, om jag inte har magrutor? Vad ska jag då få beröm för? Om dem slutar säga sådant då innebär ju det att jag är tjock?".- och sen på den vägen bar det av...Dessutom har jag mycket depressioner inom familjen. Vilket även jag haft problem med sen jag var då 12. Sedan har det nu de senare åren där från 17 och framåt hänt flera saker dels på personligt plan och dels inom familj med sjukdomar och så som jag påverkats mycket av. Nästan varje gång har det inneburit att jag då hamnar i en jätte svacka i ätstörningen... vet som inget annat sätt att hantera det på. Genom att fokusera på det kan annat stängas ute. (Fast det kan det ju inte egentligen).Andra gånger använder jag det i självbesträffningssyfte, att inte känna sig tillräcklig, värdefull, att det här är vad jag är värd. Men andra gånger kan det ju ge något positivt med sig med...
    Så det var ett långt, men ändå väldigt kortfattat svar. Hoppas du ändå får ut något av det! Förklarat så väl det går utan att behöva gå in på detaljerat... men sen är det svårt också för mycket är oklart för mig själv.

    VIll du dela med dig av hur din ätstörning börjat och sett ut är det fritt fram. Jag "lyssnar" gärna så här via internet!

    Kram
    Zebran

    2015-02-03 | 00:19:22
  • Madelene säger:

    Tack för att du ville dela med dig och berätta:) Jag känner igen mig liknande tänk och det börja med anorexia för mig också som övergick till bulumi sen istället. Haft det snart två år till och från, har precis som du haft det tufft hemma och även i skolan så fick riktigt dålig självbild/självkänsla och därav inget självförtroende heller i grunden. Sen tog jag itu med de problem runt omkring genom bulumin eller nåt annat destruktivt för det gjorde för ont, och jag visste inte hur jag skulle hantera det så de blev värre och jag försökte alltmer fly genom bulumin... men åkte på en riktig smäll nu i veckan så jag fick en tankeställare. För första gången på länge blev jag tvingad att lyssna xD Men kommer säkert inte sluta för alltid trots den händelsen det är iallafall vad jag säger till mig själv för att lugna craven typ :0 Men men det är ju en sjukdom så jag kommer säkert ha det tänket ett bra tag kan bara inte agera på det längre pga det som hände. Jag tror man kommer känna själv när man är redo, man måste vilja bli frisk! Annars är det omöjligt. Och i värsta fall men endå bästa så åker man på en sån smäll jag gjorde tillslut :/ vill inte låta dryg eller så det är inte min mening jag vill bara tala om att du förtjänar ett bättre liv och att du kan ta den chansen om du VILL ;) kram!

    Svar: Okej! Vet ju inte riktigt vad du menar för smäll nu men, om det var något allvarligt hoppas jag det ska gå bra - och sen om det kan få dig på bättringsvägen så önskar jag dig lycka till! Och då för det ju ändå något gott med sig! :) Jag har väll genom åren fått flera kroppsliga saker som kanske borde fungerat som "tankeställare", men för mig har det inte gjort det. Kanske lite för stunden, men inte långvarigt uppenbarligen. Kram
    Zebran

    2015-02-16 | 02:58:39
Kommentera inlägget här: