"Utkastad" från ätstörningsenheten
Kategori: Allmänt
Var på besök nr 2 (Denna vända) på ätstörningsenheten här för att gå igenom stepwisen.
Men sen... blev jag utkastad. Eller "utkasdad". Det var så det kändes och när jag stängde dörren och gick därifrån vattnades ögonen direkt och hela vägen hem fick jag hålla mig från att tårarna skulle börja rinna. Så fort jag kom innanför dörren hemma stor grät jag.
- Hon frågade hur jag haft det - Förutom går till skolan hetsäter hela dagarna eller ligger i sängen/soffan och sover typ.
- Gick igenom stepwisen - Samma som sist jag gjorde istortsett. Surprise.
- Sen undrade hon vad jag studerade. Sjuksköterska. Är det inte lite dubbelt? Hälsa. Ska man inte leva som man lär? Tror du inte andra kan se? - Det är andra, inte jag. Nej det tror jag faktiskt inte att dem gör... och jag ska ju inte jobba på en ätstörningsenhet så.
- Hon undrade hur motiverad jag var. Hur beredd jag var att göra förändringar. I procent. - Jag sa 50 på motivation. Och beredd på förändring sa jag att jag inte visste. Att det var svårt. Att det lite känns som att så länge man tänker på ett sätt och andra saker är på samma sätt... så är det svårt, för ätstörningen gör ju ändå det lättare på ngt sätt genom att allt fokus hamnar där!
- Hon sa att det var hennes intryck. Att jag inte var så motiverad. Och sen "Du kan alltid ringa. Dörrarna är öppna. Du kan alltid ringa när du känner att du är beredd att göra en ändring och känner dig motiverad".
Jag blev rätt tyst. Visste inte vad jag skulle säga. Blev så paff och som om all luft gick ur mig. Va?! Hon menar att jag´...
- Du får rätta mig om jag har fel - ......jag vet inte.
- Vad får dig att säga vet inte? - nä men jag känner väll inte jätte mycket motivation så där.....
- Men då säger vi så Sofie. Och du kan alltid ringa!
Känslan: Utkastad. Bortprioriterad.
Men jag får väll skylla mig själv som avbokar möten som jag gjort (och även gjort tidigare vilket säkert syns i journal). Sen tänker jag att; ja, jag är ju normalviktig nu. Så då prioriteras jag väll bort pga detta nu då eftersom jag inte heller visar mig motiverad.
Hur ska jag kunna gå dit och vara fullt motiverad. Känna mig fullt beredd för att gå in i hur jag lever och förändra? Klart det är sviktande. Jag mår skit. Deprimerad. Hetsäter och spyr förjämnan. Klart jag är rädd. Men jag trodde att den där motivationen och beredd-heten, att det kanske kunde komma med tiden... Men nej.
Tankar som har cirkulerat här i eftermiddag/kväll har varit:
1. Det är kört. Jag orkar inte. Nu ska jag ordna hem ett hopkok av tabletter. För jag orkar inte ha det som jag har det!!
2. Rösten i huvudet skriker gå ner en massa i vikt, då kommer det inte krävas 100% motivation för att få hjälp. (Men hur ska jag lyckas gå ner en massa i vikt, jag lyckas ju inte med det!)
Så jag kommer inte att få någon hjälp ifrån ätstörningsenheten.
