incarcerated

Mår piss. Fet och äcklig. Plussat typ 2-3kg sedan mitten av december, så på 1månad. Kräks på mig själv! (Ej helt säker på siffran ännu då jag typ hetsar och spyr för mycket, och inte kunnat väga mig korrekt utan svullnad/tagit laxerande som precis verkat.. och eftersom jag är medveten om viktuppgång och livrädd för siffrorna vågar jag knappt ställa mig på vågen heller när jag vet att jag dessutom har extra svullnad. Suck). Orkar inte. Stänger in mig all ledig tid och ägnar åt hetsätande, kräkande eller ligga i sängen och stirra på datorn. Har vänt på dygnet totalt senaste veckan. Har i regel sett ut som:

 

Vid 18-21 har jag begett mig till affären och handlad till hets.

Sedan hetsat på kvällen och inpå natten. Klockan har hunnit bli 02-05 innan jag kommer i säng ordentligt. Tagit laxerande för att tömma på det som trots kräkande inte kommit upp, och för att motivationen varje gång varit att "imorgon är dagen då jag slutar hetsäta och börjar kompensera som fan!", samt theralen för att jag ska sova djupare när jag väl somnar och inte vakna på så länge som möjligt...

Först vid 15-17 har jag sedan vaknat till liv igen - och då har det börjat om igen. Någon enstaka gång har jag stått emot hetsskrikande-hjärna och istället fastat till dagen därpå. Men då har det sett likadant ut.

 

Orkar inte träffa någon. Inte prata med någon. Vågar inte visa mig. Jag känner mig så vansinnigt mycket större. Och mitt ansikte är sjukt svullet efter allt kräkande. Huden har blivit crap och fått mindre finnutbrott. (Blir gärna så när jag hetsäter och spyr väldigt ofta... poff säger det så beklärs käklinje, haka, panna och kinder med diverse finnar och plitor. Vilket brukar förbättras markant så fort jag inte hetsäter och spyr i samma mängd. Någon annan som märker detta? För mig slår det nästintill aldrig fel. Finnutbrott kommer som ett brev på posten vid perioder av mycket hetsande och kräkande!). Dessutom är huden även torr, röd och irriterad kring främst ögon, mun och näsa - kommer av att ögonen rinner när jag spyr, frekvent tryckande av hela näven in i käften när jag spyr, snytande x tusen i samband med detta... I look like shit. Känner knappt igen mig själv för hela ansiktet får en helt annan form och det ihop med vidrig hud gör inte saken bättre. Ser sjukt sliten ut! Urs.

 

Att jag helt enkelt mår rätt dåligt och det inte lär förbättras på ett bra tag framöver. Att det därför inte är någon idé med att fortsätta ses. Jag orkar inte och det känns bara som en "press" ett "krav" i nuläget tyvärr. Att det inte fungerar när jag är som jag är.

Sant? Helt sant.

Jag vill bli lämnad ifred. Jag orkar inte behöva höras. Orkar inte säga fler gånger att jag inte orkar ses i nuläget. Orkar inte med den press jag känner över att jag borde men inte orkar eller vill i nuläget.

Kan inte visa mig med svullet ansikte och vidrig hud. Kan inte visa mig med dessa + kilon, måste gå ner dem igen för att jag överhuvudtaget skulle kunna tänka mig att bli rörd eller ens tillåta en snuddning av min kropp. Känner mig så jäkla äcklig. Och finns inte en chans att inte andra ser skillnaden! Särskilt inte om det innebär någon som rört vid min kropp, eller som sett mig med eh..mindre kläder. Nej nej nej och bara nej! Jag kan inte med det. Skamman och äcklet som svämmar över inom mig - det är för mycket! Och vad ska jag göra? Vänta ut hur länge denna skitmående period nu tänker vara ? Lyckas vända på detta evighets hetsande på junk och då även lyckas med att snabbt kompensera och träna bort dessa kilon - och sedan kunna ses igen? Inte så det går på en handvändning precis. Enda möjliga är därför att inte ses mer.

Då kan jag dessutom helt fokusera på mig, på detta. Ingen mer tid som behöver tas till att ses. All tid kan gå till att på ledig tid då jag är i tillräckligt bra tillstånd - gå och träna!! Samt att jag när jag vill och det passar i schema kan få hetsäta och ha mig helt ifred. Behöver inte anpassa in efter när jag ska träffa honom, eller känna all denna ångest kring att någon ska se eller röra vid mig. (Japp, bulimifanskapshelvetet vill bli lämnad ifred och inte behöva anpassa sig kring någon annan. Fan vad störd man kan vara då!)

 

Men det är sorgligt... för jag gillade honom (gillar). Egentligen. Jag tyckte om att träffas. Men i nuläget är jag för ångestfylld, för bedövad på allt att jag inte känner något alls längre. Jag längtar inte. Jag saknar inte (även om jag sagt att jag gör det). Jag är för avstängd för att göra det. Och ångesten över mig själv är för stor, vilket gör att jag bara velat och vill dra mig undan och då vill jag inte ses - hur ska jag då kunna sakna?

Sen ligger det kanske lite i rädslan att visa vem jag egentligen är. Att sanningen ska komma fram. Klarar inte av att släppa folk nära inpå mig och jag vill inte berätta om bulïmin. Så den ständiga fasaden gör ju att jag ändå blir falsk på något vis. Och att jag inte heller kan öppna mig, inte riktigt lita på någon, inte släppa spärrar, inte rikigt känna något fullt ut.

Och rädslan över att mitt beteende ska göra att folk tröttnar och väljer att gå (fullt förstårligt), eller att jag mot förmodan skulle få starka känslor - är så pass stor, att jag sätter upp ett skydd och helt enkelt inte tillåter det att hända. Jag öppnar inte upp skalet helt. Jag håller min mask, min sköld uppe. "Hit men inte längre". Lika bra att själv avsluta det innan det kan gå djupare. Lika bra att avsluta det på eget bevåg - och slippa förnedring av att det är den andra partern som väljer att det ska avslutas. Det kan jag inte med. Det händer inte mig. Jag är alltid den som avslutar om det eventuellt börjar hetta till (då springer jag min väg innan det blir något djupare för att det skrämmer mig). Eller så är jag den som gjort slut i eventuella relationer. Alltid. Jag väljer att vara den som beslutar om det. Mycker pågrund av att jag inte vill vara den som inte hade valet att bestämma och kontrollera detta. Mycket för att jag inte vågar släppa folk nära inpå. Kanske bottnar det mycket i att jag är rädd att då går folk. Och vem skulle orka med? Så självvalt väljer jag att vara den där sårande, svikande människan som från att "allt var bra" plötsligt vänder, blir kall och tycker att det inte fungerar längre......