incarcerated

Anorexi/Bulimi/Psykisksjukdom

Äta tills man slumrar till. Spy. På´t igen!

Kategori: Allmänt

Hetsäta och spy i omgångar en eftermiddag som övergår i kväll. Mitt i akten inser man att man behöver mer hetsvaror, och just det där specifika såklart, och får skynda ner till affären 30minuter innan stängning med en dust av parfym för att kamoflera eventuell kräklukt. (Och be gudarna om att inte stöta på någon känning i detta tillstånd!). Hem och fortsätta. Klockan hinner bli en bit in på natten, och där står man och spyr inne på toaletten. Sen en snabb uppstädning av toaletten, röja undan alla skålar, förpackningar, papper och glas. En snabbdusch fastän det egentligen ännu en gång är för sent för en dusch med tanke på att det säkert tjuter i rören och någon granne kan bli störd. Men viljan att få lägga sig i sängen utan en klibbig känsla övervinner. Sen svepa två stora glas vatten och krypa ned i sängen en bit in på småtimmarna som den misslyckade människan man är. Imorgon är en ny dag. Eller?
 
Dagen därpå är det svårt att ta sig ur sängen. Kroppen är trött. Huvudet är trött. Psyket är trött. Tjock och äcklig. Oduglig. Det dröjer inte lång stund innan samma veva är igång igen. En kvarvarande minikeso som inte slängdes dagen innan... och sedan storma iväg till affären. Eller affärerna. Ibland delas det upp på olika för att olika affärer har olika utbut, eller för att det blir för pinsamt att köpa allt i samma helt enkelt. Hem igen. Har redan börjat ätandet på vägen hem. Handen har gått från godispåsen i handväskan till munnen hela vägen hem. Ingen tid att förlora? Sedan börjar evighets hetsandet. Äter äter äter. Ibland tillsdess att jag somnar till av utmattning. Inte jätte länge men kan hända att jag slumrar till uppemot 30minuter. Sedan vaknar jag till igen och får vältra mig upp och gå och spy. Sedan fortsätter hetsätandet igen...
 
Fabulous life of a bulimic.
 
(Detta var gårdagen och idag som pågår. Men det är ett rätt klassiskt scenario gällande mig i alla fall.)

Kommentarer

  • Hanna säger:

    Exakt så här var jag med under många år. Så många nästan veckolånga hets- och kräksorgier. Sen fick man nåt ryck och kunde vara okej några dagar och fortsätta hålla uppe fasaden innan nästa attack kom igen. Mådde åt helvete under ca tio år och det var många gånger jag funderade på att jag inte orkade mer/inte var värd att leva för jag var så äcklig. Hatade mig själv (när det eg är sjukdomen). Jag provade också allt möjligt för att sluta under många år, men föll alltid tillbaka.
    Det var säkert många olika orsaker som gjorde att det till slut blev lite bättre men en sak som var min milstolpe där det verkligen vände och det var när jag en gång för alla beslutade mig för att aldrig mer tillåta mig själv att spy. Och då förstår du nog att jag mådde sämre än någonsin efter det beslutet för det kändes som jag höll på att gå under både psykiskt och fysiskt efter alla hetsar utan att få kräkas. För det fortsatte jag ju med. Men långsamt långsamt blev det vändningen; för nu fick jag inte "belöningen" av att bli av med allt efter hetsen utan fick bara utstå obehag och smärta.
    En annan sak som jag tyckte var bra var att vara med i en självhjälpsgrupp som ab kontakt hade.
    Jag bara tjötar på och menar inte att det behöver vara nåt för dig utan ville bara dela med mig för jag känner igen så mkt i det du skriver. Och jag trodde ju aldrig att jag skulle kunna leva ett normalt matliv och att jag var dömd att ha det så som jag hade, men nu har det visat sig att det gick, så det jag vill förmedla är väl bara någon form av hopp. Kram och ha en bra dag!

    Svar: Ja ... och vid dem där rycken så tänker jag att "äh så farligt har jag det inte", bagatelliserar lite den misären jag lever egentligen. Hmm. Mjo jag har faktiskt försökt den där med att ge mig fan på att försöka att jag inte ska spy. Men det har inte hållt länge alls för mig. Jag klarar helt enkelt bara inte av det. Även en period då jag verkligen försökte med att jag skulle äta regelbundet och bra - även om jag hetsade och spydde - men det resulterade ju bara i viktuppgång och panik över detta, och tillslut stod jag bara inte ut och började svälta igen.

    Och vad gäller vårdkontakt så har jag under vuxna år varit i kontakt med vården många gånger. Tyvärr alltid hoppat av, oftast rätt tidigt. Och i staden jag bor nu finns inte alls mycket att tillgå i ätstörningsvården - så här har man inte heller så mycket valmöjligheter! Här finns bara helt vanlig öppenvård (eller inläggning om man är så pass sjuk då!).

    "Tjöta på du" ;) Det är alltid roligt med någon form av respons oavsett ju!

    Kram!
    Zebran

    2015-01-10 | 12:44:00
Kommentera inlägget här: