incarcerated

Åkte hem igår förmiddag. Hem till mitt. Åter till min kontroll. Har enkelt inte ätit i 2dagar. S Å jävla skön känsla.Vidriga 10dagar "hemma" i hemstaden. Bara 2 av dem dagarna var hets och spyfria - resterande hetshets och spy. Urs. Vågen imorse 7hg mer än vikten innan jag åkte härifrån. Ångest. Känner mig dock betydligt mycket fetare än så.

 

Undrar vad man (jag främst undrar jag väll) står inför detta året, 2015? Kommer det bli precis lika jäkligt i ätstörningsväg och psykisktmående väg som... ja, tidigare år?

Det är iallafall det här året som jag mer eller mindre går klart (eh förhoppningsvis) mitt 3e år på min utbildning. Äntligen efter studieuppehåll osv. Fast examen är januari 2016.

Eller äntligen... herre min gud, hur ska jag om jag är lika aktiv i min ätstörning och i mitt jäkla fucked upp ostabila jag klara av ett 100% arbete och där det dessutom krävs mycket fokus, möte med människor och där slarv inte direkt är acceptabelt och kan skapa rätt stora konsekvenser!?! Låt inte detta året gå för fort, okej? Snälla?
Men ingen idé att lägga energi på att få panik över det nu.

 

En annan sak...

 

Det här är ju lite sjukt kanske... men jag har inte sagt till någon att jag åkt tillbaks till mitt nu. Inte ens till killen jag träffar. Jag låtsas för fullt som jag är kvar i "hemstaden" när vi smsar. Orkar inte träffas, vill få typ gå från känslan: Äckel fetto vidriga jag --> till att känna mig okej igen först. För jag vill inte ses i nulägen ändå lixom.

Så jag vågar typ inte ha tända lampor, eller dra för gardinerna. Skit rädd att han ska åka förbi mitt och se det här med tända lampor och att jag ska avslöjas ^^ >< DÅ kommer han ju lacka. Vem fan ljuger på det viset? Det är ju lite extremt,eller? (Ja, jag har ju inte vågat gå ut heller. Han bor väldigt nära OCH har hund!)

Och jag känner inte direkt något över att jag ljuger. Jag är mest bara väldigt rädd för att han ska komma på mig. Så är smått paranoid kanske med lampor/gardiner/eller när jag går omkring i lägenheten. Oddsen att han kommer åka förbi utanför är väll inte jättestor kanske.

Att jag blivit lite avtrubbad med lögner. Så himla van med att ljuga för att komma undan med dels min sjukdom och dels med att få vara ifred att lögner av den typen, som inte direkt skadar någon, att det inte berör mig? Jag gör väll som allt för att "gynna" just bulimi/ätstörning/få vara ifred. Det behovet, den delen av mig är så pass stark att jag sätter det först antar jag... Men att ljuga på detta vis - säga att man gör en sak fast man inte gör det (har ju hänt förr, kanske inte riktit så här) - och inte ens direkt känna något, det kanske är skit konstigt? Vanligt folk kanske gör det? Dem kanske mår dåligt sedan när dem träffar personen i fråga?  Vad vet jag.

 

PS. Har någon en reflektion om hur ni skulle känna berätta gärna, för jag undrar om det är jag som kanske är lite speciell... så var inte rädda för att trampa mig på tårna i sådanna fall.