incarcerated

 

44.4kg igår... +4hg jämfört med innan jag åkte till "hemstaden". Kändes rätt okej. Och efter 2dagars ickeätande, svag som tusan, 2 dagars ledighet innan skola startar, vad gör jag?! Iväg till affären och inhandlar hets för ca 300kr. FUCK ME! Så jävla dum jag är. Förstör direkt. En fasta vikt dessutom. Inte alls så bra. Nej urs och fy för mig.

 

1kg godis, 6-pack delicatobollar, 7pack små runnbröd, 1paket med hotdogskorv (billiga och bra fick fan duga!), 2x200g marabou, 1 paradis chokladask (egentligen är den chokladen inte så jäkla god. Men det är något visst med en sådan ask. Något barndomsnostalgiskt som jag försöker återväcka typ.. minns hur speciellt det var när dem där askarna åkte fram vid jul/nyårstid när man var barn... man valde någon lyxig pralin med omsorg.  Då var den där asken speciell, mysig, jul. Så nu köper jag den ändå. Bara för att jag ändå får någon slags känsla av att plocka ut dem där chokladbitarna... eh sick. En tid för länge länge sedan som var sorglös kanske?), 1kg risgrynsgröt, 1liter vaniljyoghurt, 275g saltamandlar, 800g potatisgratäng.
Men jag var inte nöjd. Så satte även i mig 1.5dl kokta rödalinser + lite wookgrönsaker!

3 omgångar.

 

 

Det är märkligt. Precis innan jag som igår högg in på allt det där - så är det ju som en skräckblandad förtjusning. Jag VILL ha allt. Samtidigt vill jag verkligen INTE göra det. Det vattnas i munnen av tanken på att få sätta tänderna i alltihop, godis chokladbollar mat etc. Men sen vet jag å andra sidan att det inte dröjer lång stund innan smaken inte längre ger tillfredställelse. Innan det bara övergår i monotomt tuggande och sväljande, som bara sker medans jag går in i bubblan, och det blir bara det där tvånget/måstet...jag bara gör...och jag vet att det inte längre kommer vara någon njutning av det. Jag kommer fortsätta äta fastän jag mår illa, fast kroppen börjar strejka så pass att ögonlocken börjar vilja stängas och käkarna knappt vill sammarbeta i tuggandet längre. Jag kommer fortsätta till det läget att det knappast går att stå, till läget att jag är nära att kräkas av mig själv när jag går, men då pressar jag lite lite till. Sedan spyr jag och börjar om igen - Och sedan kommer svullnad och ångest över viktuppgång vänta. Viljan att gömma mig. Jag vet att det är vad som väntar. Därav denna skräckblandning inför att hetsäta - ändå gör jag det. Gång på gång på gång.

(Ja, sedan finns det ju dem andra gångerna som inte börjar på detta vis och då är ju läget lite annorlunda. När det börjar med att jag kanske försökt äta något bra och då får ångest eller att det ågr överstyr. Men nu menar jag dessa gånger som börjar från noll till att gå till affären och handla massa skit med planen att gå hem och hetsa!)