incarcerated

Mina föräldrar är här. Inte här här, för dem är på sitt hotell. Jag har sovit as dåligt pga hungrig och allmänt svävande känsla i huvudet.i. Väldigt frusen för den delen med men det ordnades hyffsat med mjukisbyxor samt två täcken! Märkligt att jag kan frysa så mycket bara pga en dags icke ätande. Jag menar, hur mycket hade jag inte hetsat dagarna innan, och jag har inte direkt barskrapat med fett på mig, kom igen nu kroppen! Inte direkt så det går någon nöd - Tänker inte heller luras till att det gör det! Nu är det svart kaffe som gäller. TÄNKER INTE ÄTA. KAN INTE. Jag klarar inte av att se ut som jag gör nu. Och att äta med måtta är ju inte min melodi. Och att äta med måtta skapar ångest det med. Direkt känns det fel. Direkt känns det som om jag inte borde, som om jag borde hållt mig till inget - för inget måste ju ha varit bättre än något - när jag ändå vet att jag förr eller senare (och snarare förr än senare) kommer sitta där mitt i en hetsorgie och trycka munnen full med tusentusentals av kalorier! Sen kommer känslan och tankarna om att jag inte känner mig värd att äta på ett normalt sätt. Att äta det och behålla det. Utan tankar. Jag har förpassat mig själv till hetsätning och kräkande och självförakt - där hör jag hemma, det känns tryggare nere i den smutsen. Sist jag handlade inför hets så gick det bara ett ord i mitt huvud "nej nej nej nej jag orkar inte" och pulsen började gå snabbare... ändå kunde jag inte stoppa mig själv och bara vända ut från affären. Varför? (Är det någon som ens förstår vad jag menar med mitt svammel?). Och sätter dessutom allt som oftast igång en trigger i och med krypande oro och stressen av att ha ätit och sen är det igång. Ingenting är det som inte skapar ångest, det som skapar lugn, känsla av att klara av - stå emot - självkontrollen jämfört med bulimihärjandet, så jag tänker inte med medvetet val sträcka mig åt något att äta förrän det i så fall blir absolut nödvändigt (eller pga att hetshjärnan brakar lös).

 

Ps. Men jag är inte dum i huvudet. Jag vet att det är irrationellt. Jag tycker egentligen i min logiska, kloka del av hjärnan inte så här. Jag tycker ju inte att fastande, att inte äta, att det är något beundransvärt hos en människa. Att det på någotvis gör en till till en bättra människa. Egentligen. Men samtidigt är det precis den känslan som jag hos mig själv kopplar till det. Då äntligen kan jag känna ett värde i mig själv - hur knäppt det än är. DÅ och om jag verkligen känner att jag har utfört en prestation här i livet som jag anser vara av tillräckligt högt värde. Typ som att ta studenten, cykla tjejvättern, klara ytterligare en termin på högskolan eller ett av dem svårare momenten inom den och få riktigt bra feedback. Då och endast då).

Ska återgå till kaffe och sminka mig nu.

Blir Ikea med päronen lite senare. Ska bli kul faktiskt! OCH det känns så jävla underbart att kunna säga att det ska bli k u l , har inte känt så om någonting på flera veckor typ. Men ikea ska bli kul.