incarcerated

Anorexi/Bulimi/Psykisksjukdom

Påträngande.

Kategori: Allmänt

Tankarna är så jävla påträngande nu.
Jag har 8 brukar (30st tabletter i varje) med 300mg voxra depot.
Jag har en hel drös med topiramat tabletter, typ 120st 100mgs och 60st 50mgs och ett gängt 25mgs.
Jag har kanke 140st 10mg stilnoct.
Jag har 35-40 iktoviril.
Jag har 35-40 flubrozolam.
Jag har 105st 100mg tramadol.
Jag har 6st 5mg oxynorm.
Jag har 8 mg xanax.
Jag har 5st citodon (150mg kodein)
Jag har 20x10mg oxascand.
Jag har 1.5 flaska theralen.
Jag har 1/2 flaska vodka.
Jag har nästan en hel vindunk.
Jag har en 375ml champange.
Jag har 3 flaskor cider.
 
Krossa voxran depot... och inta annat. Det skulle ju gå. Antagligen.
Jävligt lockande. Inte bara för han. Men hopplösheten. Droppen. Orken. Fankskapet.
Men lite väl drastiskt kanske.
En systers bröllop om 1 månad också.
 
Fan. FAN OCKSÅ! Vad ska jag göra?! Ta en promenad? Orkar fan inte ens. ÅÅÅHH.

Känns som jag gått sönder nu

Kategori: Allmänt

Jag är söndertrasad. Tom. Förstörd. Jag förstör alltid. Jag kan inte bevara någonting.
Grät ögonen ur mig hela kvällen igår.
Petade i mig inte mindre än 500mg tramadol (hade redan hunnit börja med det innan jag fick beskedet från honom då jag mådde pissigt redan innan!) Men blev att jag petade i mig mer då jag fick det beskedet. Försökte bedöva. Må bättre. Hjälpte knappt alls. För förstörd. Plus benzo. Plus 2.5 glas vin. Grät Grät Grät och skakade. Grät ännu mer.
 
Han. Fick nog. Orkade inte mer. Behövde mig mer nära sa han. Att det blivit för jobbigt tillslut.
Jag har haft det på kän. Märkt att det varit något annorlunda i ca 1.5 vecka. Smsen annorlunda. Korta. Inte samma "puss" Inte samma "saknar".
Förstårligt. Vem orkar med? När jag så ofta inte orkar ses?
Jag undrar också om han kanske träffat någon annan? Det känns ännu värre.... kan inte låta bli att tro det. Jag bara tror det. Och det gör mig ännu mer förtvivlad. Jag vill inte ha förlorat honom. Helvets jävla skit bulimi. Helvetes jävla idiot jag. Jag känner mig förstörd. Jag vill inte mer.
Jag vill ha honom.
Hur ska jag klara mig nu?
Han var ju den där ljuspunkten.
 
Jag vill ha vi. Oss. NU.
Varför fixar jag ingenting?
 
Första tanke? SVÄLTA MIG.
Leva på tabletter och alkohol.
Straffa mig.
Inget värd. Ingenting är värt någonting. Kommer aldrig fixa någonting.
Sedan 20 september har vi sett. Tyvärr alldeles för sporadiskt. Jag förstår honom. Jag hade inte heller orkat med mig. Men det gör mig inte mindre ledsen. Det gör inte mindre ont för det.
 
Jag har tagit två tabletter nu. Benzo. Inte mina svaga jävla bajs oxascand jag har på recept som inte hjälper ett jävla piss - rena skit tabletterna! .... men ingen effekt än. Funderar på ta opiater med. Eller gå på vinet. Eller vodkan redan nu. JAG ORKAR INTE. JAG VILL INTE KÄNNA. JAG VILL INTE.
 
VARFÖR GAV JAG MIG ENS IN I DET HÄR?!
Jag visste det ju. Att det skulle sluta så här.
Det var ju det här jag var så jävla rädd för hela tiden.

Och hur brukar jag hantera sådant här...? Jag brukar rasera ... ännu mer... jag får inte göra det. Jag kan inte göra det.
Jag har ungefär en dryg termin kvar på min utbildning nu. Jag kan inte gå ner mig mer. Jag kan inte det.
 
Snälla hur fan hjälper man sig själv från att inte gå totalt i bitar?

....

Kategori: Allmänt

Petar i mig det ena och det andra.
Sippar på vin.
Försöker döva.
Gör det ens det?
Panikattack för typ en timme sedan.
Livet är tungt nu. Men man ska inte klaga, är det inte så?
 
Borde träna. Inte tränat på evigheter. Fläskberg. Äckligt vidrigt mjukt fläskberg.
Inte idag då. Inte när jag sitter här med vin.
 
Tog blodprover för 1.5vecka sen. Lågt kalium. Inte super lågt men så pass att jag nu ska gå och ta prover 1gång i månaden för att se att det inte sjunker ännu mer. Orkar inte. Jag som har så svårt att ens komam iväg på sånt där. På allt. Hon föreslog kalium tabletter. Men det vill inte jag. Jag tyckte vi kunde vänta, se om det höll sig här, om det inte sjunker mer.... det får gärna sjunka mer.... bli farligt lågt....vill gärna slippa ifrån... men det kommer inte hända. Så "bra" spyr jag inte. Jag har ju legat på sånna här värden förr.
Men några kaliumtabletter kommer jag aldrig peta i mig. Bara den lilla lilla lilla tanken, chansen, som är så knapp, på "easy way out" från det här - tänker jag inte stoppa genom att då höja kaliumvärdet. Nädu. Då får det hellre sjunka mer! I alla fall känner jag så just nu. Här. Nu. Mitt i mitt försök till dövande av allt.
 
Men den enda psykolog jag verkligen gillat, som jag träffade första gången jag bodde här 2011, och sedan igen en period 2013-2014 (efter det att jag flyttat tillbaks hit igen efter en tid i stockholm igen) kommer tillbaks i september till ätstörningskliniken. Då ska jag antagligen få henne om hon inte har fullbokat.
 
Men jag måste göra något tills dess. Och blev ju utkastad av den förra jag försökte med där. Och orkar inte försöka igen på äs-kliniken igen, mer än ha min läkarkontakt där som jag börjat gilla lite mer nu i alla fall.
Så tror att jag kanske ska kontakta vuxenpsyk här istället nästa vecka.
För egentligen vill jag ju mest bara ha en samtalskontakt. Hjälp med kaoset. Hjälp med reda ut. Hjälp med hantera. Varför är jag så här? Hjälp med sätta ord på. Kanske våga mig på den där ptsd-kören. Kanske våga mig på kbt/dbt.... Någonting i alla fall. Blir ju bara mer och mer ohållbart detta. Hoppas bara inte jag bli avvisat med anledning av mina ätsörningar. Men jag vill inte fokusera på det. Jag ser det som symtom på att jag är som jag är!

Little pills - please make me a functional human

Kategori: Allmänt

Åhåå vilket lugn som sänker sig över min kropp.
Efter intag av ett starkt opiatpreparat + benzo/antieleptikum...
Så jävla värt det. Trots att jag denna månad lagt cirka 3500kr på tabletter räknade jag precis ut... herregud. Vad desperation efter att hitta det perfekta "dövningen" kan göra.
 
Rimmar dock dåligt med sjuksköterskeutbildning. Jag vet jag vet jag vet. jag orkar inte bry mig längre. Jag står knappt ut längre.
Så det är det här eller typ "avsluta" allt. Så det känns just nu.
 
Obs. Vill dock understryka (hur lite betydande det än har) att jag inte alls rekomenderar att göra detta! Och att det är att laborera med hälsa och potentiellt farligt. Egentligen är jag inte "för" sådanthär. Men jag har gjort ett val!

8/4 - lite update från förra veckan och "påskhelgn"

Kategori: Allmänt

Förra veckan gick som förbi i en dimma. Antingen tog jag lite tabletter för döva, drack vin (inga hästmängder) (gärna i kombination), hetsåt och spydde. Dagarna bara gick förbi.
Egentligen skulle jag rest till sthlm och familjen för påsk/födelsedagsfirande redan i början på veckan. Tisdag hade jag kunnat åka men hade sån jävla ångest och allt jag ville var vara själv med mina "dövande medel" (som ändå inte är tillräckliga).
Vad gör man?
Jag vill bara få må bra - eller iaf slippa denna mer eller mindre ständigt gnagande ångesten, oroligheten, inombordsstressen och känslan av att inte veta vad fan jag ska göra av mig själv! Allt blir en ond cirkel. Det är väldigt lätt för mig att ta till hetsande för att "döva" och "stänga av" för stunden. Då är det som att dem där tankarna och det förjävliga inombords som känns som det typ äter upp mig inifrån.... försvinner eller skjuts bort för ett tag. Då går jag in i trans i mitt hetsätande framför datorn. Spyr. Och börjar om. Men någon långvarig lindring blir det ju inte.
 
Socialt liv, vad är det?
Jag kämpar med nöd och näppe till obligatoriska tillfällen i skolan. Masken på. Skrattar fast jag egentligen mår otroligt skit och helst av allt hade velat ligga hemma i sängen begravd under täcket!
Jag orkar inte vara social. Tanken på det, att ha något inplanerat med folk, det skapar sån jävla ångest, stress och oro inom mig.... jag orkar det inte. Ibland när jag väl tar mig iväg blir det ju bra. Men att orka, stå ut, klara av det där innan.. det är förjävligt!
Bara en sådan sak som att åka hem och besöka familjen. Vetskapen om det. Får mig att må ännu sämre i ibland veckor innan. Och så blir det att jag skjuter skjuter skjuter på innan jag väl orkar ta mig dit. Och då med en jävla ångest. Men känner att jag "måste".
 
Så nu här i påsk, slutade det med att jag tillslut bokade flyg på fredagen, MEN försov mig och hade aldrig hunnit (med flit? Kanske lite halvt pga ångest och att jag helst inte ville). Slutligen blev det tåget upp och jag var framme i Sthlm vid 21.30 (Perfekt tänkte jag - där slapp jag ett ångestmoment: Eventuellt firande av påskafton med middag och sådant!). På tågresan hade jag dratt i mig en del tabletter i ångestsyfte + kombat med massa therlen. (Drog även en vodkashot innan ja gick hemifrån! Mådde verkligen inte bra den dagen).
Väl hos min syrra tyckte hon ja verka lite konstig, pratade lite konstigt, "har du tagit något". Först var hon rädd att jag var full. Men jag kom undan genom att säga att det nog bara är att jag är så himla spänd och inte alls mår bra så det är därför jag isf pratar märkligt.
 
Hem åkte jag igen på måndagen. Så egentligen var det bara söndagen (firande av systerson, lite pluggande, annars lugnt). Och måndagen hann vi knåpa lite med planering inför möhippa för min syster som gifter sig i maj.
 
Men var så skönt att åka hem igen. Samtidigt som den där gnagande ångesten hela tiden fanns som ett jävla moln över mig. Så hela dagarna klunkade jag en hel del theralen. Ville inte ta ngt annat med risk för att bli "konstig" igen - min syster är uppmärksam hon!!
 
 
Kram på er! Och ett tack till alla som sänder en lite hälsning då och då. Det värmer att människor man inte känner, som bara ser en utifrån en blogg, faktiskt kan ge sådan feedback och verka bry sig på riktigt!
 
Hoppas ni hade en lite bättre, lite mer normal påsk helg än jag kanske :)
 

Vad sjutton har jag satt för lösenord på min blogg??

Kategori: Allmänt

Hej!
Nu skom har inomst till min blogg, skulle någon kunna var villig att meddela mig det :D
För det jag trodde var mitt lösenord verkar inte vara det....för jag kan inte själv komma åt min blogg!! Mycket frustrerarnde
 
Kram

Måndag 30 mars - long time no se

Kategori: Allmänt

Hej gott fok!
Som vanligt - jag lever.
Men bra är det inte. Jag karvar mig fram för att orka med skola. Mycket med projektabrete o måste ädröfr vara mycket o skolan om veckoerna... hela dagen. Typ från 9/10 till kanske 18-19. Slitigt.
Håla fasaden uppe.
På sidan av är det ett helvet. Det är hetäsnting och spyende till förbännelse. Vedervärdiga tänkar och äckel om min krppp. SKäms. Hatar. Orkar inte. Vill gömma mig.
Fritid? Socialt liv? Vad är det?
"Han" år åsidostt för jag orkar inte med. Orrkar inte med masken, okar inte med att vias mid, visa den den jag inte är och allea minst den ja inte är .
Hopplöshet. Gett upp. Aningens mer och mer självdestruktivt blir min vardag även om jag inte riktigt ser det så själv .´Jag ser de lite mrt som en coping-strategi. Vad gör då en dag...två....tre....osv. Kanske är det inte vad som kallas helt lagligt alla gånger. Men oddsen för att det skulle komma att beröra mig är så minimal att det inte rör mig i ryggen.
 
Det lilla lyckoruset då man väntar. Och här posten komma!
Nu sitter jag här med ett glas moserande och något litet därtill! Väntar på bedövning. Men dedövningen är inte tillräcklig. Vad gör jag nu? Mer. Mer. Mer. Mer. Somnar väll i slutändan. Annat? Drar ett glas vin till är nog enklast.
 
Moralen? Så länge bara jag vet. Så vad spelar det för roll.
Måste bara klara av att leva. Vet inte om jag gör det. Det är då värt pengarna. Som kanske kanske kan ge mig någon slags dövning..
Min ork är som slut. Min förhoppning är borta. För länge sedan. Vad jag vill ha och söker är dövande. Försvinnande. Nollställdhet. Att bara inte få vara. Men gränsen är hårfin. Det är lätt att bara falla i sömn.
 
Mer om mer tänker jag på min systesbröllop.. om en dryg månad. Kan jag inte få slippa sedan? När jag varit där. Närvarat. Lett. Givit fina minnen. Kan jag inte bara få tillåtelsen att inte orka mer sedan?
 
Jaja. Nu kallar det ett glas bubbel till och kanske något mer.
 
Ps. Behöver ingen moralpredikan om någon tänkt sig för något såndat :P Jag menar hur bra är bulimin ? Hade jag brytt mig om min hälsa överhuvudtaget, hade jag gjort något för länge sedan. Jag bryr mig inte om min egen hälsa precis.
 
Dock det skämmiga är väll att jag faktiskt utbildar mig till sjuksköterksa. Får ju se till att ha skärpt mig om 1 år då jag är klar....Och att min strävan hela tiden varit att arbeta inom psykiatrisk vård., helt sluten/boende. Men att då hålla på som jag gör.. om än inte dagligen... om än bara ibland.. går kanske inte helt hand i hand. Vet dessutom inte om det görs stickprov på sådanna ställen heller. Hejsanhoppsan här gjordes ju faktiskt något utslag...
 
Har försatt mig i det här själv. Men vad gör man? Inget hjälper. Inget dövar nog.
Lite av en borttappat människa.
 
Och ni som är helt emot att skaffa diverse "preparat" utanför läkarensmottagning, full förståelse om ni dömmer mig och tycker jag är en jälva blå idiot! Och för all del, skriv det, det sårar mig inte. Jag har valt att prioritera. Till en början var det bara att dryga ut stilnocten som inte räckte till eftersom jag tog betydligt mer. Sedan började jag även köpt annat. Dessutom "Back in the days" i 19-20års åldern då jag bodde hemma fortfarane, fast det var diverse bantningsrelaterade preparat som inte heller är ok eller finns på försäljning så att säga... så ja har la tappat liiite den där skammen för sådant i alla fall. Vet inte om de flesta har det eller ej dock, inget man pratar så mycket om hehe. Mig berör det inte i alla fall (sålänge det är jag som sysslar med det, mitt ansvar, mitt liv osv).
 
Puss och kram till er alla!
 
Ps. gick in idag och redigerade lite... felstavningar och sånt haha. Hmm. Hade typ glömt bort att jag ens skrivit detta!
 

Lördag

Kategori: Allmänt

Gårdagens intag: 1 apelsin. 1.5dl pauluns smoothie. 1glas vitt vin.
Dagens intag. 3dl froosh smoothie färdig.
 
Vart nere på stan. Bolaget. Apoteket och hämtat medicin. Biblioteket. Handlat på ica kupong + hemköpskupong (tuggummin, grapefrukt och kiwi. Haha fattighets inhandling på kuponger nu alltså....) Försökt plugga. Men inre stress, skakande händer och huvud som spinner = så jävla svårt.
Såå .. tog en liten pill av vad jag fixat hem på inte så hederligt vis. Men det har nu gjort att den värsta inre stressen och skakande händer slutat. Såå "rätt eller fel" då jag inte har det på recept skiter jag big time i!
 
Ikväll kommer han hit.
Vill typ dra ett glas vin. Rädd för att inte klara beröring. Rädd för frågan om vi ska sova ihop. Vet inte om jag vill det. Vet inte om jag klarar det idag... Nu. Så jävla ostabil som jag varit (är).
 
 
 
 
 
 

Fredag. Och han.

Kategori: Allmänt

Orkade mig ut och gjorde något ikväll. Var halvt livrädd hela dagen för att "råka" balla ur, springa till affären och sedan hetsäta. Hade inte kunnat sova på hela natten... bara vridit och vänt. Men imorse sen tillslut sov jag lite av och till. Steg inte ur sängen förrän 14. Vågade inte. Var för rädd för att gå ur sängen för tidigt, för jag var rädd att jag då skulle ha en lång dag framför mig med möjlighet att förstöra ... satte igång och städa. Diska, dammsuga, plocka, torka golv. Sen dusch. Fixa mig.

Träffade honom. Var länge sen. Varför är han ens så tålmådig? Förstår inte. Och han är så himla fin... Har jag en dag då jag mår hyffsat okej så blir jag ju helt varm bara av att kolla in i hans ögon eller hålla en hand på honom. Men sen kommer alla dem där andra dagarna. När jag försvinner och allt försvinner. Eller när minsta vidrörning snarare skapar ångest. Orkar inte. Varför kan jag inte bara vara normal? Men just här och nu ska jag försöka känna lite lite glädje av en kväll som gett mig något gått. För kanske vaknar jag upp imorgon till en rakt av svart dag igen.

Hej hopp.

Kategori: Allmänt

Jag krossar snart varenda spegel jag har i lägenheten. Blir så jävla äcklad av mig själv.
VARFÖR kan jag inte sluta hetsäta?!
Nu har jag åtminstonde snart fastat 2 dagar. Och dagen innan det ätit en tonfiskburk och 1 apelsin+1 grapefrukt (frukten dock ej medvetet utan mitt i natten under påverkan...upptäckte skalen i diskhon på morgonen efter och fick då ett vagt minne av att jag stått och moffat i mig dessa!) Men vad hjälper det mot att jag innan dess hetsat och spytt som en gris typ 24/7 lördag-tisdag?
 
Jag är feeet.
Ångest. Ångest. Ångest.
 
Har 950kr kvar på kontot. Det är den 5e jävla mars. cirkus 20dagar kvar då tills jag får mer pengar. Grattis Sofie, Bra jobbat! Väl spenderade pengar. Mhm.
Sväljer en stilnoct nu. Till och börja med. Får bli en till sedan senare om jag ska kunna somna på det. Nej bara skit på det här.

Men än är inte "the botten nådd" (?)

Kategori: Allmänt

Jag är ett sånt gott föredomme för min blivande proffession känner jag! :) *sarkasm*
Beställer inte alls lite narkotikaklassade piller ibland på nätet... nej nej. Men inte så jag tar det dagligen! Så att... ärs.
Förra veckan vart jag scammad på 850kr -.- Sånt man får räkna med. Crap. Eller också är jag totalt jävla immun mot just dem substanserna, vad vet jag? Då den shoppen bara är välomtalad...eller selektiv scam kanske. Skit samma inget att göra åt än att svära lite. Depsperat som jag är har jag nu gjort ny beställning på 1300kr på annat håll. Better luck this time. Fan att den jag vet var pålitlig försvann. Buhu.
Leva på studiebidrag som jag bränner i 180 och som defenetivt INTE kommer räcka till månadens slut? WHO the fuck cares. Jag behöver!!! Det är den 2/3 och jag har väll 1400kr kvar nu. VAD FAN håller jag på med?!
 
 
 
 

...

Kategori: Allmänt

Ännu en natt av hetsätning.
Kl 22.45 stegade jag in i affären som stänger 23 igårkväll. Suck.
Somnade frammåt 5.
Kom inte upp till första delen av skolan. Planen var andra delen. Men sen fick jag veta att det stod fel på schemat och det började 45min tidigare än vad som stod = jag skulle inte hinna.
Det vad var som krävdes för att få mig helt ur fas.
Och nu sitter jag är i soffan och hetsäter IGEN.
 
FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN.
 

Ljuva helg...eller?

Kategori: Allmänt

Jag vet inte vad jag ska göra.. Skulle helst aldrig mer gå ut ur lägenheten. Inte helt sant för jag har detta jävla hetsbehov att tillfredställa.
 
Men det känns så jävla meningslöst! Jag är i skolan. Jag ler så gott jag kan. Jag känner paniken inom mig över hur lite jag orkar genomföra när jag väl kommer hem. Och det är så mycket skola som egentligen bör göras, bör pluggas på. Jag går en vända till gymmet. För en liten stund känner jag mig lite bra. Men lika snabbt faller jag som en jävla pannkaka till golvet igen.
Istället för att gå ut ikväll, så kom jag med en ursäkt och backade ur i siska sekund ännu en gång. Fast egentligen har jag väll vetat hela tiden att det var så det skulle bli... Men vad gör man? När man försöker uppvisa en glad fasad för omgivningen. Nu befinner jag mig här ännu en natt av hetsätande (precis likadant såg det ut igår), ska strax gå och spy för fjärde gången. Sen hoppas jag på att vara klar. Slänga allt som finns kvar. Få sova. Sova så länge jag kan in på dagen imorgon. Sen är det måndag igen. Det var den helgen det.
 
Fan också.

Det sitter i huvudet. Det sitter i huvudet. Det sitter i huvudet..

Kategori: Allmänt

BRYT IHOP OCH KOM IGEN?!

Den tentan ur vägen!

Kategori: Allmänt

Efter den här jävla SKIT helgen behövdes det att i alla fall få något positivt!
Att få ett gott besked på min senaste hemtenta som jag gått och varit nervös på dög rätt bra. Alltid lika jävla nojjig men det enda jag fått kommentar om var något fel på någon referenshantering i texten. (Who the fuck cares, Godkääänd haha). Extra jobbig tenta var detta med. Dels skulle man skriva en uppsats och sedan skulle man utifrån denna formulera två diskussionsfrågor. Vid ett senare tillfälle i skolan skulle sedan göras en sammanfattad presentation på ca 5min på uppsatsen muntligt och därefter typ "leda/hålla igång" en ca 15min diskussion med de där två frågorna som man formulerat i uppsatsen.Urk, hel hemskt ! Särskilt som det var en uppsats som innehöll en hel del med eget tyckande och reflekterande, och jag har svårt med redovisningar som det är ändå!
Så väldigt skönt att veta nu att det är avklarat!
 
Mer då?
Stått och svettats och blivit muntorr med ångest i mataffären för att välja ut två jävla äpplen. Dem måste vara på ett visst vis. Perfekta i mina ögon. Den rätta storleken, formen, inga skavanker, se bra ut i färg osv. Kan stå där och titta och titta. Lyfta upp dem i skaftet och sen lägga tillbaks. Bli mer och mer illa till mods. Sen känna
att jag stått för länge. Att folk säkert lägger märke till mig. Då går jag bort och sedan tillbaks igen... tillslut har jag valt två jävla äpplen som ändå inte känns riktigt rätt.
Orkar fan inte med det här.
Så jävla omständigt.
Hetsjag är en kaosartad slafs bryr sig inte om något.
Men om det rör sig om att jag ska ha något som är tänkt att äta på normalvis..... då är det en helt annan sida av mig som kommer fram. (Fast den sidan kan även komma fram vid att välja typ tvättmedel eller välja ut vilket färg på linne jag ska köpa etc. Valmöjligheter. Förstoras upp).
 
Jaja. Det kan jag leva med!

söndagskväll

Kategori: Allmänt

Den här helgen har gått åt till att:
 
Gråta.
Sova.
Gråta.
Hetsäta.
Gråta.
Kolla på film.
Sova.
Gråta.
 
FUCK THIS.
Jag som i flera år hade stängd av mina tårkanaler i stort sett.
Dem sattes bara på under omständigheter familjemedlemmar + sjukdomar - aldrig annars.
Jag vill inte gråta över mig själv.
 

Lost

Kategori: Allmänt

Den sjuka delen i mig vill inte att jag någonsin ska ändras. Vill inte att jag någonsin ska ha något bättre och tycker inte att jag är värd det. Äckliga vidriga värdelösa. Klart som fan jag ska leva i denna misär! Är livrädd för att ändra på något. Är livrädd för vilka känslor som då måste upplevas som kan vara ännu värre än detta, alla dem där undantryckta som jag nu håller borta genom det här. Rädd för vad jag kanske en gång för alla tillslut måste prata om. Är rädd för att inse att det inte bara är pga ätstörningar/bulimin/depression jag är så icke fungerande. Att det är jag som person som gör att jag har svårt med olika relationer. Att jag sabbar dem eller inte ger det en chans. Att det är jag som person som skapat problem i skolan i högstadie, gymansie, högskolan.. att det har varit pga mig, ork, koncentration, motivation jag inte klarat av det - och inte alls till följd av mitt dåliga mående, att det hade gått som det gjorde i alla fall! Likaså att det är därför jag bara stannat kort på olika jobb. Jag är på något vis rädd att upptäcka att dem där bitarna inte skulle fungera annars heller. Och vem är jag som person är en annan fråga? Jag känner inte att jag ens vet det idag, och än mindre skulle jag veta det om den dominerande biten av mig - ätstörningar, bulimin, inte längre var där. Det skulle vara som att plocka bort 75% av mig ungefär. Jag är rädd för att släppa på dem där lager jag har omkring mig. Dem som blivit fler och hårdare med åren. Ett skydd för att inte låta någon komma inpå mig, inte låta någon se mig, inte låta någon skada mig, inte låta någon hjälpa mig. Lager som både blir ett skydd för mig själv men också min värsta fiende.
 
Men så finns den del av mig...Som är så trött nu. Som känner desperationen stiga.
Som inte vet hur mycket längre jag orkar gå i samma spår. Där allt inom mig skriker hjälp mig, men det är ord som inte tillåts komma upp till ytan. Det känns som jag håller på kvävas av det här. Men jag är inte stark nog att själv kunna bryta det här, då hade jag ju gjort det. Jag har försökt. Så många gånger. Men det är som att jag tappat bort för mycket av mig själv. Och den del av mig som vill dra ner mig är så mycket starkare, får föra en så mycket högre talan.
 
Jag känner mig så lost nu.
När t.o.m ätstörningsenheten lyssnar mer på den sjuka delen. Och så himla snabbt också...
 
Och hur far tankarna då? Rätt klassiska tror jag...
"Dem vill inte hjälpa dig!"
"Hem och fortsätt din misär ifred du nu!"
"Du är uppenbarligen tillräckligt frisk för att fortsätta i samma spår. Hetsäta och spy hela dagarna. Hår som går av/faller av så att det numer ser förjävligt ut. Fasta lite. Bälja i sig kaffe. Släpa sig till skolan med nöd och näppe. Hem och fortsätta hetsäta halva natten. Inte lämna sängen på hela dagar. Knappt inget socialt liv. Spendera massor av pengar på bulimin så csn-pengarna inte räcker till och vid månadsslutet får komma och be föräldrarna... det är väll inget? Du är ju trots allt ändå normalviktig och svälter ju inte lixom! Såå frisk nog. Äckel!"

Tillåtelse att ge upp?

Kategori: Allmänt

Har jag tillåtelse att ge upp nu? Att inte orka mer?
För vad gör jag nu?
 
Jag får inte hjälp på ätstörningsenheten för att jag inte verkar motiverad och beredd till förändring. Nej men vem är det på en gång? Redo för något utan att veta vad det är. Dessutom har jag träffat just den människan bara en gång innan igår och mått förjävligt sedan i december, då är det svårt att klampa in med motivationen i topp. Jag behöver tid, inkörning, sen kanske det kan komma till att våga släppa på spärrar och våga bli beredd och hitta motivation. Men här gäller inte det. Inte om man är tjock i alla fall.
 
Och då jag förut sökt på vuxenpsykiatrin här var jag där en gång, men sen ville dem inte ta emot mig mer pga min ätstörningsproblematik, som var så pass dominerande att det borde ätstörningsenheten ta hand om, och att dem inte hade kompetens för det. Jag sökte till vanliga psykiatrin för att jag inte ville lägga fokus på mat-biten, utan på allt annat bakomliggande och så..
 
Och det är väll ungefär dem alternativen som finns i denna lilla stad. Och här blir jag ju kvar i minst 1.5år typ.
 
Så jaha... nu då?
 
 
 
 

"Utkastad" från ätstörningsenheten

Kategori: Allmänt

Var på besök nr 2 (Denna vända) på ätstörningsenheten här för att gå igenom stepwisen.
Men sen... blev jag utkastad. Eller "utkasdad". Det var så det kändes och när jag stängde dörren och gick därifrån vattnades ögonen direkt och hela vägen hem fick jag hålla mig från att tårarna skulle börja rinna. Så fort jag kom innanför dörren hemma stor grät jag.
 
- Hon frågade hur jag haft det - Förutom går till skolan hetsäter hela dagarna eller ligger i sängen/soffan och sover typ.
- Gick igenom stepwisen - Samma som sist jag gjorde istortsett. Surprise.
- Sen undrade hon vad jag studerade. Sjuksköterska. Är det inte lite dubbelt? Hälsa. Ska man inte leva som man lär? Tror du inte andra kan se? - Det är andra, inte jag. Nej det tror jag faktiskt inte att dem gör... och jag ska ju inte jobba på en ätstörningsenhet så.
- Hon undrade hur motiverad jag var. Hur beredd jag var att göra förändringar. I procent. - Jag sa 50 på motivation. Och beredd på förändring sa jag att jag inte visste. Att det var svårt. Att det lite känns som att så länge man tänker på ett sätt och andra saker är på samma sätt... så är det svårt, för ätstörningen gör ju ändå det lättare på ngt sätt genom att allt fokus hamnar där!
- Hon sa att det var hennes intryck. Att jag inte var så motiverad. Och sen "Du kan alltid ringa. Dörrarna är öppna. Du kan alltid ringa när du känner att du är beredd att göra en ändring och känner dig motiverad".
Jag blev rätt tyst. Visste inte vad jag skulle säga. Blev så paff och som om all luft gick ur mig. Va?! Hon menar att jag´...
- Du får rätta mig om jag har fel - ......jag vet inte.
- Vad får dig att säga vet inte? - nä men jag känner väll inte jätte mycket motivation så där.....
- Men då säger vi så Sofie. Och du kan alltid ringa!
 
Känslan: Utkastad. Bortprioriterad.
 
Men jag får väll skylla mig själv som avbokar möten som jag gjort (och även gjort tidigare vilket säkert syns i journal). Sen tänker jag att; ja, jag är ju normalviktig nu. Så då prioriteras jag väll bort pga detta nu då eftersom jag inte heller visar mig motiverad.
 
Hur ska jag kunna gå dit och vara fullt motiverad. Känna mig fullt beredd för att gå in i hur jag lever och förändra? Klart det är sviktande. Jag mår skit. Deprimerad. Hetsäter och spyr förjämnan. Klart jag är rädd. Men jag trodde att den där motivationen och beredd-heten, att det kanske kunde komma med tiden... Men nej.
 
Tankar som har cirkulerat här i eftermiddag/kväll har varit:
1. Det är kört. Jag orkar inte. Nu ska jag ordna hem ett hopkok av tabletter. För jag orkar inte ha det som jag har det!!
2. Rösten i huvudet skriker gå ner en massa i vikt, då kommer det inte krävas 100% motivation för att få hjälp. (Men hur ska jag lyckas gå ner en massa i vikt, jag lyckas ju inte med det!)
 
Så jag kommer inte att få någon hjälp ifrån ätstörningsenheten.
 

Vem fan bryr sig? Inte jag längre.

Kategori: Allmänt

Ett antal citodon. Äntligen infinner en varm känsla. Ett uns av välbehag. Men det är kortvarigt. Sen avtar det. Kvar är klådan! Hällde upp en liten jäkel. Jag vill bara få en liten dövande känsla. Om än en liten. Men det räcker inte. Krävs mer. Desperata dagar. Men inget kommer ändå vara tillräckligt så kanske ska låta bli. Eller? Jag vet inte. Är ändå ledig så helt ärligt, vem fan bryr sig?
 
Jag hetsade och spydde till klockan var 06 imorse. JAG STÅR INTE UT MER! Så steg inte upp förrän vid 14 idag. Jag står inte ut med min spegelbild längre. Jag är så jävla rädd att jag inte ska kunna hejda mig snart. Att jag ska fortsätta upp och sedan nå 50kg. Det är typ min största mardröm för tillfället. Jag vill bara lyckas komma tillbaks på banan igen. Ner till 44kg igen. Jag var inte nöjd då, men jag hade inte samma känsla av att vilja kräla ur mitt skin varje vaken minut som nu. Jag klarade av att träffa honom. Jag gör inte det nu. Mitt hetsätande har förstört allt. Och jag blir så ledsen när jag ser på mig själv och vad jag förstör mer och mer.
 
Allt blir en ond cirkel.
 
Jag mår dåligt och känner meningslöshet. Jag hetsäter i mängder. Jag går upp i vikt. Jag får mer ångest. Jag hetsäter mer. Jag får ångest över hur tjock jag är, att jag går upp i vikt, över att jag i december vägde 44kg och nu förstört detta, över tanken på hur alla runt mig ser detta. Jag hetsäter ännu mer istället för att göra något åt det. Jag går upp mer. Jag får ännu mer ångest. Jag känner ännu mer hopplöshet och mår ännu mer dåligt och vill isolera mig ännu mer....om och om och om igen. En extremt dålig cirkel och den är vansinnigt svår att bryta! Ibland lyckas jag kanske 1-2 dagar men sen hamnar jag likförbannat där igen.
 
Jag hade lyckats att "bryta" för några dagar nu i lördag, söndag, måndags MEN så kom tisdagen och skolan. Vi hade redovisning i basgruppen á 8pers, och två personer var så gulliga och kom med semlor på semeldagen! (Men min panik slog ju i höjden... när jag var inne på fjärde dagen som var potentiellt bra och satt och slurpade kaffe. Fan i helvetes jävla piss och helvete!). Vill inte väcka uppmärksamhet. "Varför vill inte hon ha?" Inte så att jag ser smal ut så att det ens vore logiskt att jag inte skulle äta.. Så jag tackade och tog emot som alla andra. Tuggade och svalde. Man kan tycka att fröken bingeeater borde vara okej med det. Men icke. Sån fet jävla ångest. Och min mage blev inte heller glad. Kände direkt hur det började snurra runt. Kan inte heller tycka att det är gott sådär, det är omöjligt att njuta lixom. Jag hade ju inte själv valt att äta det annars... Så efter redovisning och skola blev det raka vägen till affären och hem och hetsa som en jävla galning!!! Helva tisdag. Och även onsdag. Blir S Å less.