incarcerated

Idag har jag haft en sådan dag då jag känner den där "hyperheten" komma krypande - underbara känsla vad jag saknat dig! Snälla var här imorgon med. Jag behöver dig! Har haft för mycket av att ligga och kräla i ett nattsvart hål.... behöver få komma upp till någonslags yta igen. Snälla snälla snälla?!

 

Har träffat honom idag. Han är så himla fin. Men jag har så svårt att klara av att ses många gånger. De senaste två veckorna (innan denna vecka) har vi setts väldigt lite. Det var bättre innan. Vad hände sen? Har svårt att förklara vad som sker med mig. Förändringen som måste märkas av och till. Känner mig dum. När vi setts på senaste har det varit jobbigt och jag har fått kämpa med minsta rörelse av mig .... men bitit ihop för att inte visa det. Hatar att det ska vara så. FAN vad detta mående förstör. Vad är det för jävla fel på mig?

Träffar en fin människa, någon jag tycker om, men jag har för jävla svårt att öppna mig och släppa nära inpå.... jag låser mig. Är dessutom livrädd för att delge denna sidan av mig - det är för mycket skam i det hela och jag kan bara inte. Det gör väll att det blir en blockering i sig att öppna upp. Sen finns det hela tiden det att jag inte tror att det kommer bli långvarigt, och jag vill inte bli sårad, jag vill inte göra något som kommer få mig att må sämre, därför vill jag inte släppa nära inpå, inte göra mig sårbar, inte på någotvis ge en öppning för att bli skadad på något sätt. För jag vet hur jag tidigare tagit smällar och jag tar inte smällar bra.

Men detta blir ju ett enormt hinder och det gör att man, jag, förlorar på det. Att inte våga. Att skärma av. Att vara sluten. Kan inte visa riktiga känslor eller delge dem (kan jag ens känna dem? Jag vet inte faktiskt?).
Jag blir ju på något sätt frånstötande. Ändå säger han att han tycker så mycket om mig. Att det inte gör något att jag har svårt att öppna mig, att jag har svårt att uttrycka mig... men det kommer ju inte räcka tillslut. Och än värre - hur jag kan känna med det här att bli rörd många gånger. Inte alltid, men ibland, vissa dagar har jag ju vansinnigt jobbigt med minsta lilla beröring. Och jag har inte överhuvudtaget sagt något om detta. Men paniken som jag får... knappt att jag står ut. Och det förstör ju verkligen.

 

Svår tid. Depression värre än vanligt. Varit väldigt tungt med press med praktik och skola. Haft det svårt att orka ta mig dit, men jag har gjort det för det absolut mesta. Igår gick jag dock min sista dag på praktiken, skönt. Men nu väntar denna vecka med massa skola - stress igen. Hetsar massor. Hets hets hets kräkande i mängder. Pengar i massor som spenderas iväg. Pengar jag knappt har.

Mår I N T E bra.

Önskar någonstans att jag hade förmågan att bara svälta mig. Men jag kan ju inte det. Och samtidigt... den tillfälliga "kicken", tillfälliga försvinnandet in i den där bubblan i hetsstunden... bara tugga i sig godisbit efter godisbit, chokladkaka efter chokladkaka, smörgåsrån med ost och glass ..... jag typ lever för det. Så hemskt är det ju. Patetiskt om något.

 

Till och från de senaste dagarna har jag stickningar och domingar i ansiktet. Är väll vätskebalansen som störts av hur jag håller på. Inte så konstigt. Huden i ansiktet är inte heller i sitt bästa skick. Annat vore väll att vara förvånad över.

 

Idag är jag iklädd mjukisbyxor, munktröja och fårskinnstofflor och gör skolarbete. Helst hade jag bara velat lega i sängen och sova. Eller gå in i en sådan där hetsbubbla hade väll också fungerat. "Glömma" allt och alla.

 

FUCK THIS SHIT rent ut sagt. Vad är det för fel på mig?