incarcerated

Mina föräldrar är här. Inte här här, för dem är på sitt hotell. Jag har sovit as dåligt pga hungrig och allmänt svävande känsla i huvudet.i. Väldigt frusen för den delen med men det ordnades hyffsat med mjukisbyxor samt två täcken! Märkligt att jag kan frysa så mycket bara pga en dags icke ätande. Jag menar, hur mycket hade jag inte hetsat dagarna innan, och jag har inte direkt barskrapat med fett på mig, kom igen nu kroppen! Inte direkt så det går någon nöd - Tänker inte heller luras till att det gör det! Nu är det svart kaffe som gäller. TÄNKER INTE ÄTA. KAN INTE. Jag klarar inte av att se ut som jag gör nu. Och att äta med måtta är ju inte min melodi. Och att äta med måtta skapar ångest det med. Direkt känns det fel. Direkt känns det som om jag inte borde, som om jag borde hållt mig till inget - för inget måste ju ha varit bättre än något - när jag ändå vet att jag förr eller senare (och snarare förr än senare) kommer sitta där mitt i en hetsorgie och trycka munnen full med tusentusentals av kalorier! Sen kommer känslan och tankarna om att jag inte känner mig värd att äta på ett normalt sätt. Att äta det och behålla det. Utan tankar. Jag har förpassat mig själv till hetsätning och kräkande och självförakt - där hör jag hemma, det känns tryggare nere i den smutsen. Sist jag handlade inför hets så gick det bara ett ord i mitt huvud "nej nej nej nej jag orkar inte" och pulsen började gå snabbare... ändå kunde jag inte stoppa mig själv och bara vända ut från affären. Varför? (Är det någon som ens förstår vad jag menar med mitt svammel?). Och sätter dessutom allt som oftast igång en trigger i och med krypande oro och stressen av att ha ätit och sen är det igång. Ingenting är det som inte skapar ångest, det som skapar lugn, känsla av att klara av - stå emot - självkontrollen jämfört med bulimihärjandet, så jag tänker inte med medvetet val sträcka mig åt något att äta förrän det i så fall blir absolut nödvändigt (eller pga att hetshjärnan brakar lös).

 

Ps. Men jag är inte dum i huvudet. Jag vet att det är irrationellt. Jag tycker egentligen i min logiska, kloka del av hjärnan inte så här. Jag tycker ju inte att fastande, att inte äta, att det är något beundransvärt hos en människa. Att det på någotvis gör en till till en bättra människa. Egentligen. Men samtidigt är det precis den känslan som jag hos mig själv kopplar till det. Då äntligen kan jag känna ett värde i mig själv - hur knäppt det än är. DÅ och om jag verkligen känner att jag har utfört en prestation här i livet som jag anser vara av tillräckligt högt värde. Typ som att ta studenten, cykla tjejvättern, klara ytterligare en termin på högskolan eller ett av dem svårare momenten inom den och få riktigt bra feedback. Då och endast då).

Ska återgå till kaffe och sminka mig nu.

Blir Ikea med päronen lite senare. Ska bli kul faktiskt! OCH det känns så jävla underbart att kunna säga att det ska bli k u l , har inte känt så om någonting på flera veckor typ. Men ikea ska bli kul.

 

 

Fasta och föreläsning igår. Sen hem och göra skoluppgift. Sen ligga och stirra i taket och inte kunna sova och somna efter 05. Upp kl 07. Skola på förmiddagen idag... oooch sen in på affären på vägen hem och hem och hetsäta på pizza, knäckebröd, delicatobollar, godis, choklad och yoghurt. Fuck me.

 

I helgen kommer mina föräldrar antagligen hit på besök. Dem vet att det är åt helvete. Inte riktigt i detalj dock men hetsätningar, dygnsrytm och mående nere i botten sedan i julas (då jag även var hemma hos dem och dem såg hur det var). Dem "vill umgås med mig". Aka = dem kommer hit för att sitta barnvakt till den 24åriga dotter som i nu läget har tappat kontrollen helt. Dem kommer inte att sova i min lägenhet utan på hotell. Det är för litet hos mig och jag har inte heller någon bäddsoffa eller så. Men blir ju till att affärena hinner stänga innan eller fråntas bankkort för att bryta cirkel av totalt jävla urspårning med hetsätande och kräkande till förbanelse och en dygnsrytm som är helt krass den med.

 

En del av mig tycker att det ska bli skönt, kanske kan det bryta cirkeln och jag kan komma lite till rätta igen om jag bara får några dagar att "stabilisera mig". Vanligtvis brukar det bara vara det som behövs för att komma lite mer till rätta. Jag säger inte att det blir bra, men bara lite mer stabilit. Om man bara tar sig förbi den där värsta vågen lixom, dag 1, dag 2 hets och spyfritt så brukar det bli liiite lättare sen, som att den där tröskeln passeras. Men i nuläget klarar jag det inte själv. Det går bara inte. Det går MAX en dag. Sen är jag där igen med krasch bong bang. Och hetsdagar det kan det vara mååånga på raken.

Men en del av mig skriker och är livrädd. Bulimini i mig antar jag. Inkräkta på mitt privatliv. Min ensamhet. Mitt hetsätande. Mitt att vara ifred. Lämna mig att göra mitt! Tänk om jag inte står ut? Tänkt om jag bara måste?! Tänk om jag sitter där och inom mig klättrar jag på väggarna och det bara river outhärdligt? Vad gör jag då? Kör ut dem? När dem åker 50mil hit. För att få häva i mig pizzor och choklad ifred? Herregud. En del av mig är också så jävla ångestfylld för att jag inte kan låta bli att tänka att dem kommer se hur tjock jag är. Dem kommer direkt se dem +2kg från sist dem såg mig.

 

Dagens hets utlöstes av ovanstående faktiskt. Panik över att i helgen blir jag "låst". Panik över tjockhet. BRA jobbat, svulla på och gör dig då större och mer svullen. Fantastiskt.

 

Efter skolpärs (dem 1.5h basgruppsträff med aktivtdeltagande och se glad och ja, bete sig som en allmänt "normal" och stabil människa kändes som en jävla pärs..blir ju så när man verkligen mår skit) stormade jag raka vägen mot mataffären (affärerna).

 

1.3kg godis. 1kg choklad. 8pack delicatobollar. 2liter yoghurt. En chipspåse á 300g. 3dl gräddfilsdipp. En påse ostbågar á 250g. 2 x 500g burkar spagettiringar i tomatsås. 1kg Lasagne familjen Dafgård. 2st semlor. Tunnbröd 8pack (375g) med galet mycket bregott på.

 

Räknade ut det ... ca 22000kcal. Tack för att det gick rätt bra att spy idag! Fast mitt huvudet var sprängfärdigt i slutändan. Ögonen redo för att ploppa ur sina hålor på ett ungefär. Önskar verkligen att jag bara kunde spy utan vidare. (Sjuk önskan... men jag menar, när jag ändå håller på med den här jävla skiten så hade det ju underlättat lite att inte behöva ta ut mig så jäkligt i spyakten. Och det hade spart lite tid med för den delen. Lite mindre tid till denna meningslösa ritual som jag älskar och hatar (?). För det tar mig ganska lång stund ändå varje gång jag ska spy emellan varje omgång med, så inte bara den tiden det går åt att sätta i sig mängder av mat. Okej nu hör jag hur sjukt det låter men ja.. "Bulimic problems!" ^^)

 

Oavsett så vill jag nog inte veta hur många av dem där 22000 kalorierna som ändå tagits upp. Fy fucking fan.

 

WHY? Efter typ andra omgången kände jag bara; "om det hade varit så att allt varit slut nu - då hade jag ju slutat. Inte så att jag är sugen på all den där skiten. Fan vad skönt det hade varit..." Och så gick jag ut och fortsatte och fortsatte i 3 omgångar till TILLS att jag tömt allt jag köpt :) Såklart!

Det är så märkligt. I affären kan det vara världens "high". Samtidigt som det kan rusa en enorm stress inombords och en ångest som skriker "neeeeejjjj snälla inte igen!"

Men, åter till den där high-känslan vid hetsinköp. ALLT ska som inhandlas. Tanken på att ha valmöjligheterna. Vissa saker bara måste alltid ingå. Det är bara så. Annars är jag som rädd att när jag väl är hemma och inne i hetsandet, ska sakna detta - och då blir det ofullständigt. Det kan variera lite över tid vad det är, men för mig finns det som en bas som i regel består av nästan alltid: Godis, choklad, bröd, något lätt flytande (nu gäller yoghurt förr var det alltid glass) + något som är en slags period "favorit hetsartikel" som jag snöar inne på ett tag - i nuläget är det mina älskade delicatobollar och sedan av någon anledning spagettiringar i tomatsås). Fast det är ju bara det att jag aldrig någonsin blir tillfredställd, så vem försöker jag lura och intala?

 

Ny dag imorgon? Hoppas jag kan stå emot att kuta ner till affären och spendera ytterligare 500kr på hets. Det går bara inte. Jag orkar inte. Jag har inte råd!

 

Måste försöka sova nu. Godnatt.

 

Hetsäter till förbannelse. 

Patetiskt nog är min värsta ångest just nu (förutom viktuppgång och tjockhetsångest) att min spyreflex börjar bli svårare att reta fram tillföljd av för frekvent spyende = svårare att spy och tar lång tid. Är alltså inte en av dem som fått så där super lätt att spy och bara kan luta mig över toaletten utan att använda händer eller hjälpmedel trots många års frekvent spyende. Nix. Snarare krävs det mer retning av spyreflex för mig idag än det gjorde till start. Men i "vanliga fall" när jag har det lite mer under kontroll och inte hetsäter och spyr riktigt lika mycket som jag gjort på senaste är det inga problem

 

Har svårt att komma iväg till skolan. Börjar komma en krypande panik över hur det här ska gå. Livrädd verkligen över att sumpa skolan nu. Det får verkligen inte hända. Dels har jag "bara" 1år kvar. Dels har jag denna termin projektarbete och det vore rakt av katastrof att just denna termin ställa till det då jag då inte bara ställer till det för mig, utan även min projektarbets-partner! Och det vill jag verkligen inte göra. Plus att jag då inte skulle ha någon att skriva med om jag mot all för modan nu skulle sumpa denna termin och tvingas pausa och börja om sen. Hjälp!

 

Mår piss. Fet och äcklig. Plussat typ 2-3kg sedan mitten av december, så på 1månad. Kräks på mig själv! (Ej helt säker på siffran ännu då jag typ hetsar och spyr för mycket, och inte kunnat väga mig korrekt utan svullnad/tagit laxerande som precis verkat.. och eftersom jag är medveten om viktuppgång och livrädd för siffrorna vågar jag knappt ställa mig på vågen heller när jag vet att jag dessutom har extra svullnad. Suck). Orkar inte. Stänger in mig all ledig tid och ägnar åt hetsätande, kräkande eller ligga i sängen och stirra på datorn. Har vänt på dygnet totalt senaste veckan. Har i regel sett ut som:

 

Vid 18-21 har jag begett mig till affären och handlad till hets.

Sedan hetsat på kvällen och inpå natten. Klockan har hunnit bli 02-05 innan jag kommer i säng ordentligt. Tagit laxerande för att tömma på det som trots kräkande inte kommit upp, och för att motivationen varje gång varit att "imorgon är dagen då jag slutar hetsäta och börjar kompensera som fan!", samt theralen för att jag ska sova djupare när jag väl somnar och inte vakna på så länge som möjligt...

Först vid 15-17 har jag sedan vaknat till liv igen - och då har det börjat om igen. Någon enstaka gång har jag stått emot hetsskrikande-hjärna och istället fastat till dagen därpå. Men då har det sett likadant ut.

 

Orkar inte träffa någon. Inte prata med någon. Vågar inte visa mig. Jag känner mig så vansinnigt mycket större. Och mitt ansikte är sjukt svullet efter allt kräkande. Huden har blivit crap och fått mindre finnutbrott. (Blir gärna så när jag hetsäter och spyr väldigt ofta... poff säger det så beklärs käklinje, haka, panna och kinder med diverse finnar och plitor. Vilket brukar förbättras markant så fort jag inte hetsäter och spyr i samma mängd. Någon annan som märker detta? För mig slår det nästintill aldrig fel. Finnutbrott kommer som ett brev på posten vid perioder av mycket hetsande och kräkande!). Dessutom är huden även torr, röd och irriterad kring främst ögon, mun och näsa - kommer av att ögonen rinner när jag spyr, frekvent tryckande av hela näven in i käften när jag spyr, snytande x tusen i samband med detta... I look like shit. Känner knappt igen mig själv för hela ansiktet får en helt annan form och det ihop med vidrig hud gör inte saken bättre. Ser sjukt sliten ut! Urs.

 

Att jag helt enkelt mår rätt dåligt och det inte lär förbättras på ett bra tag framöver. Att det därför inte är någon idé med att fortsätta ses. Jag orkar inte och det känns bara som en "press" ett "krav" i nuläget tyvärr. Att det inte fungerar när jag är som jag är.

Sant? Helt sant.

Jag vill bli lämnad ifred. Jag orkar inte behöva höras. Orkar inte säga fler gånger att jag inte orkar ses i nuläget. Orkar inte med den press jag känner över att jag borde men inte orkar eller vill i nuläget.

Kan inte visa mig med svullet ansikte och vidrig hud. Kan inte visa mig med dessa + kilon, måste gå ner dem igen för att jag överhuvudtaget skulle kunna tänka mig att bli rörd eller ens tillåta en snuddning av min kropp. Känner mig så jäkla äcklig. Och finns inte en chans att inte andra ser skillnaden! Särskilt inte om det innebär någon som rört vid min kropp, eller som sett mig med eh..mindre kläder. Nej nej nej och bara nej! Jag kan inte med det. Skamman och äcklet som svämmar över inom mig - det är för mycket! Och vad ska jag göra? Vänta ut hur länge denna skitmående period nu tänker vara ? Lyckas vända på detta evighets hetsande på junk och då även lyckas med att snabbt kompensera och träna bort dessa kilon - och sedan kunna ses igen? Inte så det går på en handvändning precis. Enda möjliga är därför att inte ses mer.

Då kan jag dessutom helt fokusera på mig, på detta. Ingen mer tid som behöver tas till att ses. All tid kan gå till att på ledig tid då jag är i tillräckligt bra tillstånd - gå och träna!! Samt att jag när jag vill och det passar i schema kan få hetsäta och ha mig helt ifred. Behöver inte anpassa in efter när jag ska träffa honom, eller känna all denna ångest kring att någon ska se eller röra vid mig. (Japp, bulimifanskapshelvetet vill bli lämnad ifred och inte behöva anpassa sig kring någon annan. Fan vad störd man kan vara då!)

 

Men det är sorgligt... för jag gillade honom (gillar). Egentligen. Jag tyckte om att träffas. Men i nuläget är jag för ångestfylld, för bedövad på allt att jag inte känner något alls längre. Jag längtar inte. Jag saknar inte (även om jag sagt att jag gör det). Jag är för avstängd för att göra det. Och ångesten över mig själv är för stor, vilket gör att jag bara velat och vill dra mig undan och då vill jag inte ses - hur ska jag då kunna sakna?

Sen ligger det kanske lite i rädslan att visa vem jag egentligen är. Att sanningen ska komma fram. Klarar inte av att släppa folk nära inpå mig och jag vill inte berätta om bulïmin. Så den ständiga fasaden gör ju att jag ändå blir falsk på något vis. Och att jag inte heller kan öppna mig, inte riktigt lita på någon, inte släppa spärrar, inte rikigt känna något fullt ut.

Och rädslan över att mitt beteende ska göra att folk tröttnar och väljer att gå (fullt förstårligt), eller att jag mot förmodan skulle få starka känslor - är så pass stor, att jag sätter upp ett skydd och helt enkelt inte tillåter det att hända. Jag öppnar inte upp skalet helt. Jag håller min mask, min sköld uppe. "Hit men inte längre". Lika bra att själv avsluta det innan det kan gå djupare. Lika bra att avsluta det på eget bevåg - och slippa förnedring av att det är den andra partern som väljer att det ska avslutas. Det kan jag inte med. Det händer inte mig. Jag är alltid den som avslutar om det eventuellt börjar hetta till (då springer jag min väg innan det blir något djupare för att det skrämmer mig). Eller så är jag den som gjort slut i eventuella relationer. Alltid. Jag väljer att vara den som beslutar om det. Mycker pågrund av att jag inte vill vara den som inte hade valet att bestämma och kontrollera detta. Mycket för att jag inte vågar släppa folk nära inpå. Kanske bottnar det mycket i att jag är rädd att då går folk. Och vem skulle orka med? Så självvalt väljer jag att vara den där sårande, svikande människan som från att "allt var bra" plötsligt vänder, blir kall och tycker att det inte fungerar längre......

 

 

 

På 35minuter har jag både hinnut sätta i mig en burk spagettiringar, 6pack delicatobollar (240g), 2st gillebollar á 35g st (typ fusk delicatobollar), 100g marabou samt spytt upp detta. Därefter ställt mig på vågen och vägt samma som innan. 

Och efter att ha legat och vridit hela natten och inte kunnat sova!

Varför fanns detta hemma då? "trygghetsinköp" igårkväll för att jag visste att jag antagligen skulle vilja hetsa idag ... alternativt annars imorgon. Det blev idag. Påklädd för att kuta ner till ica nu för att inhandla mer saker än vad som finns här hemma. Det är med en djup suck. Önskar att jag bara kunde nöja mig med den genomförda hetsen. Fasta resten av dagen. Jag är inte direkt sugen på något! Så varför?! Men det går som bara inte... har redan börjat. Kan lika gärna gå all in idag - sen fasta imorgon. Varför?! Varför lyssnar jag inte på min logiska sida? Va? Va?

 

Mot ica.

Jag är tjock.
Eller kanske inte tjock - men jag är för stor för att jag ska trivas i denna kropp. För mycket fett.

Jag måste sluta hetsäta som jag gör för nu går jag bara upp sakta men säkert.

Vill ingenting.

Skolan blir jobbigare och jobbigare att ta sig igenom - men den vägrar jag att sumpa.

Utöver den orkar jag knappt något alls.

 

Honom vill jag inte träffa. Inte nu. Säger att jag inte mår bra just nu. Jag vet inte om jag borde bryta kontakten helt egentligen? I nulgäet känns det lite så.

Känns inte som det kommer bli så mycket bättre på ett tag. Och tanken på att visa mig, min kropp, att han skulle röra vid mig, skapar panik. Aldrig.

Och hans sms med att han saknar mig, bara skulle vilja hålla om mig, kramas etc. nästintill äcklar mig. Jag vill inte bli rörd. Jag vill inte mysa. Jag vill inte kramas. Jag vill inte vara nära. Jag vill inte ha närhet. Jag vill vara ensam.

En del av mig önskar bara att han ska tröttna och lämna mig ifred - varför tröttnar han inte?!

Men jag är rädd att jag ska ångra mig. Inte många är som han.

 

Jag kan tycka om att vara med någon men sen har jag väldigt svårt för att kunna reda ut mer än så.

Det blir alltid så för mig att den jag är med uttrycker sig känna starkt - och där är jag, förvirrad över vad jag känner? Förvirrad över varför det för mig är så svårt.

Btw. Hade jag egentligen en tid hos ätstörningsenheten här igår, fredag, kl 10.00. Skulle gå igenom stepwiseresultat som gjorts... hade tänkt gå. Men var lite dubbel kvällen innan. Och hetsåt och hade mig ju så vart ännu mer dubbel och ångestfylld inför att gå dit. Men hur blev det då? Jag kom inte iväg. I slutändan sov jag över mina alarm och vaknade inte till fullständigt liv förrän kl 10.30. Fuck me!

Kanske bara vara dumt av mig att ge mig på ytterligare ett försök att påbörja något. Vet ju att det alltid blir på detta vis. Besök som inte blir av. Antingen bara inte dyker upp eller avbokas i tid eller försent. Det blir dyrt med alla försena avbokningar som får betalas trots ountyttjade - och jag har inte mycket pengar. Särskilt med de stora summor som konsumeras på hetsinköp!

 

Och tror jag på behandling? Nja. Jag tror inte på mig och behandling. Tror inte riktigt på min vilja och ork och att jag ska hålla uppe att gå dit. Har ju gjort hmm.. 7? Eller är det t.o.m 8 vändor (i vuxenålder, hade en behandlingsperiod även när jag var yngre!) när jag sökt på olika enheter och gått enstaka gånger och sedan gett upp och avslutat det. En vända var en gruppbehandling där jag tycker att jag stannade rätt länge faktiskt men nej det gav mig verkligen ingenting, eller gav mig gjorde det väll som i gemensamma känslan, men det hjälpte mig inte i min sits.

 

Hetsäta och spy i omgångar en eftermiddag som övergår i kväll. Mitt i akten inser man att man behöver mer hetsvaror, och just det där specifika såklart, och får skynda ner till affären 30minuter innan stängning med en dust av parfym för att kamoflera eventuell kräklukt. (Och be gudarna om att inte stöta på någon känning i detta tillstånd!). Hem och fortsätta. Klockan hinner bli en bit in på natten, och där står man och spyr inne på toaletten. Sen en snabb uppstädning av toaletten, röja undan alla skålar, förpackningar, papper och glas. En snabbdusch fastän det egentligen ännu en gång är för sent för en dusch med tanke på att det säkert tjuter i rören och någon granne kan bli störd. Men viljan att få lägga sig i sängen utan en klibbig känsla övervinner. Sen svepa två stora glas vatten och krypa ned i sängen en bit in på småtimmarna som den misslyckade människan man är. Imorgon är en ny dag. Eller?

 

Dagen därpå är det svårt att ta sig ur sängen. Kroppen är trött. Huvudet är trött. Psyket är trött. Tjock och äcklig. Oduglig. Det dröjer inte lång stund innan samma veva är igång igen. En kvarvarande minikeso som inte slängdes dagen innan... och sedan storma iväg till affären. Eller affärerna. Ibland delas det upp på olika för att olika affärer har olika utbut, eller för att det blir för pinsamt att köpa allt i samma helt enkelt. Hem igen. Har redan börjat ätandet på vägen hem. Handen har gått från godispåsen i handväskan till munnen hela vägen hem. Ingen tid att förlora? Sedan börjar evighets hetsandet. Äter äter äter. Ibland tillsdess att jag somnar till av utmattning. Inte jätte länge men kan hända att jag slumrar till uppemot 30minuter. Sedan vaknar jag till igen och får vältra mig upp och gå och spy. Sedan fortsätter hetsätandet igen...

 

 

(Detta var gårdagen och idag som pågår. Men det är ett rätt klassiskt scenario gällande mig i alla fall.)

 

Uppe och donade och fixade i lägenheten till typ 04 inatt... hade tagit sömntabletter men la mig inte så då verkade dem ju.. eh inte. Dumt. Slöseri. Aja fick ju lite saker gjort !

Donat mer idag.

Känner mig tjock. Inte nöjd med vågen idag. Fastade igår. Inte ätit idag heller ännu. Har inte ens något hemma. Eller jo en tomat. Och lite frysta grönsaker/bär och fryst kyckling typ. Jag fryser. Jag är energilös egentligen. Inte konstigt. Men jag kan ju inte äta med måtta. Och dessutom är det ju det där med att om man så frenetiskt äter och spyr så vänjer sig magen och kroppen med det. Så äta och behålla skulle för den delen innebära arg orolig mage som svullnar, och även vätskesvullnad - och jag vill ju snarare bli av med vätska. Jäkla skit på allt.

 

Skolan drar igång imorgon. Officiellt för han jag träffar kommer jag från hemstaden sent ikväll. Gudars. I fem dagar har jag hållt charaden uppe att jag inte är här ännu. Inte försagt mig i alla fall. Bra det - gäller ju även att jag inte råkar göra det när vi väl ses sen. Vore ju lyckat...

Vill gå ner till affären och köpa något. Behöver åtminstonde ha typ ett äpple eller så hemma. Och kanske ska äta något idag? En keso? En frukt? Eller inte? Fortsätta fasta kanske är smartare. Men hur som helst inte köpta med massa hem. Bara något enstaka. I sådanna fall bara för idag och för ev. imorgonbitti ifall jag är jättesvag. Måste kunna ta mig iväg till skolan! En celcius med kanske?

 

44.4kg igår... +4hg jämfört med innan jag åkte till "hemstaden". Kändes rätt okej. Och efter 2dagars ickeätande, svag som tusan, 2 dagars ledighet innan skola startar, vad gör jag?! Iväg till affären och inhandlar hets för ca 300kr. FUCK ME! Så jävla dum jag är. Förstör direkt. En fasta vikt dessutom. Inte alls så bra. Nej urs och fy för mig.

 

1kg godis, 6-pack delicatobollar, 7pack små runnbröd, 1paket med hotdogskorv (billiga och bra fick fan duga!), 2x200g marabou, 1 paradis chokladask (egentligen är den chokladen inte så jäkla god. Men det är något visst med en sådan ask. Något barndomsnostalgiskt som jag försöker återväcka typ.. minns hur speciellt det var när dem där askarna åkte fram vid jul/nyårstid när man var barn... man valde någon lyxig pralin med omsorg.  Då var den där asken speciell, mysig, jul. Så nu köper jag den ändå. Bara för att jag ändå får någon slags känsla av att plocka ut dem där chokladbitarna... eh sick. En tid för länge länge sedan som var sorglös kanske?), 1kg risgrynsgröt, 1liter vaniljyoghurt, 275g saltamandlar, 800g potatisgratäng.
Men jag var inte nöjd. Så satte även i mig 1.5dl kokta rödalinser + lite wookgrönsaker!

3 omgångar.

 

 

Det är märkligt. Precis innan jag som igår högg in på allt det där - så är det ju som en skräckblandad förtjusning. Jag VILL ha allt. Samtidigt vill jag verkligen INTE göra det. Det vattnas i munnen av tanken på att få sätta tänderna i alltihop, godis chokladbollar mat etc. Men sen vet jag å andra sidan att det inte dröjer lång stund innan smaken inte längre ger tillfredställelse. Innan det bara övergår i monotomt tuggande och sväljande, som bara sker medans jag går in i bubblan, och det blir bara det där tvånget/måstet...jag bara gör...och jag vet att det inte längre kommer vara någon njutning av det. Jag kommer fortsätta äta fastän jag mår illa, fast kroppen börjar strejka så pass att ögonlocken börjar vilja stängas och käkarna knappt vill sammarbeta i tuggandet längre. Jag kommer fortsätta till det läget att det knappast går att stå, till läget att jag är nära att kräkas av mig själv när jag går, men då pressar jag lite lite till. Sedan spyr jag och börjar om igen - Och sedan kommer svullnad och ångest över viktuppgång vänta. Viljan att gömma mig. Jag vet att det är vad som väntar. Därav denna skräckblandning inför att hetsäta - ändå gör jag det. Gång på gång på gång.

(Ja, sedan finns det ju dem andra gångerna som inte börjar på detta vis och då är ju läget lite annorlunda. När det börjar med att jag kanske försökt äta något bra och då får ångest eller att det ågr överstyr. Men nu menar jag dessa gånger som börjar från noll till att gå till affären och handla massa skit med planen att gå hem och hetsa!)

 

Åkte hem igår förmiddag. Hem till mitt. Åter till min kontroll. Har enkelt inte ätit i 2dagar. S Å jävla skön känsla.Vidriga 10dagar "hemma" i hemstaden. Bara 2 av dem dagarna var hets och spyfria - resterande hetshets och spy. Urs. Vågen imorse 7hg mer än vikten innan jag åkte härifrån. Ångest. Känner mig dock betydligt mycket fetare än så.

 

Undrar vad man (jag främst undrar jag väll) står inför detta året, 2015? Kommer det bli precis lika jäkligt i ätstörningsväg och psykisktmående väg som... ja, tidigare år?

Det är iallafall det här året som jag mer eller mindre går klart (eh förhoppningsvis) mitt 3e år på min utbildning. Äntligen efter studieuppehåll osv. Fast examen är januari 2016.

Eller äntligen... herre min gud, hur ska jag om jag är lika aktiv i min ätstörning och i mitt jäkla fucked upp ostabila jag klara av ett 100% arbete och där det dessutom krävs mycket fokus, möte med människor och där slarv inte direkt är acceptabelt och kan skapa rätt stora konsekvenser!?! Låt inte detta året gå för fort, okej? Snälla?
Men ingen idé att lägga energi på att få panik över det nu.

 

En annan sak...

 

Det här är ju lite sjukt kanske... men jag har inte sagt till någon att jag åkt tillbaks till mitt nu. Inte ens till killen jag träffar. Jag låtsas för fullt som jag är kvar i "hemstaden" när vi smsar. Orkar inte träffas, vill få typ gå från känslan: Äckel fetto vidriga jag --> till att känna mig okej igen först. För jag vill inte ses i nulägen ändå lixom.

Så jag vågar typ inte ha tända lampor, eller dra för gardinerna. Skit rädd att han ska åka förbi mitt och se det här med tända lampor och att jag ska avslöjas ^^ >< DÅ kommer han ju lacka. Vem fan ljuger på det viset? Det är ju lite extremt,eller? (Ja, jag har ju inte vågat gå ut heller. Han bor väldigt nära OCH har hund!)

Och jag känner inte direkt något över att jag ljuger. Jag är mest bara väldigt rädd för att han ska komma på mig. Så är smått paranoid kanske med lampor/gardiner/eller när jag går omkring i lägenheten. Oddsen att han kommer åka förbi utanför är väll inte jättestor kanske.

Att jag blivit lite avtrubbad med lögner. Så himla van med att ljuga för att komma undan med dels min sjukdom och dels med att få vara ifred att lögner av den typen, som inte direkt skadar någon, att det inte berör mig? Jag gör väll som allt för att "gynna" just bulimi/ätstörning/få vara ifred. Det behovet, den delen av mig är så pass stark att jag sätter det först antar jag... Men att ljuga på detta vis - säga att man gör en sak fast man inte gör det (har ju hänt förr, kanske inte riktit så här) - och inte ens direkt känna något, det kanske är skit konstigt? Vanligt folk kanske gör det? Dem kanske mår dåligt sedan när dem träffar personen i fråga?  Vad vet jag.

 

PS. Har någon en reflektion om hur ni skulle känna berätta gärna, för jag undrar om det är jag som kanske är lite speciell... så var inte rädda för att trampa mig på tårna i sådanna fall.