incarcerated

Jag vet inte vad jag ska göra.. Skulle helst aldrig mer gå ut ur lägenheten. Inte helt sant för jag har detta jävla hetsbehov att tillfredställa.

 

Men det känns så jävla meningslöst! Jag är i skolan. Jag ler så gott jag kan. Jag känner paniken inom mig över hur lite jag orkar genomföra när jag väl kommer hem. Och det är så mycket skola som egentligen bör göras, bör pluggas på. Jag går en vända till gymmet. För en liten stund känner jag mig lite bra. Men lika snabbt faller jag som en jävla pannkaka till golvet igen.

Istället för att gå ut ikväll, så kom jag med en ursäkt och backade ur i siska sekund ännu en gång. Fast egentligen har jag väll vetat hela tiden att det var så det skulle bli... Men vad gör man? När man försöker uppvisa en glad fasad för omgivningen. Nu befinner jag mig här ännu en natt av hetsätande (precis likadant såg det ut igår), ska strax gå och spy för fjärde gången. Sen hoppas jag på att vara klar. Slänga allt som finns kvar. Få sova. Sova så länge jag kan in på dagen imorgon. Sen är det måndag igen. Det var den helgen det.

 

Fan också.

BRYT IHOP OCH KOM IGEN?!

Att få ett gott besked på min senaste hemtenta som jag gått och varit nervös på dög rätt bra. Alltid lika jävla nojjig men det enda jag fått kommentar om var något fel på någon referenshantering i texten. (Who the fuck cares, Godkääänd haha). Extra jobbig tenta var detta med. Dels skulle man skriva en uppsats och sedan skulle man utifrån denna formulera två diskussionsfrågor. Vid ett senare tillfälle i skolan skulle sedan göras en sammanfattad presentation på ca 5min på uppsatsen muntligt och därefter typ "leda/hålla igång" en ca 15min diskussion med de där två frågorna som man formulerat i uppsatsen.Urk, hel hemskt ! Särskilt som det var en uppsats som innehöll en hel del med eget tyckande och reflekterande, och jag har svårt med redovisningar som det är ändå!

Så väldigt skönt att veta nu att det är avklarat!

 

Mer då?

Stått och svettats och blivit muntorr med ångest i mataffären för att välja ut två jävla äpplen. Dem måste vara på ett visst vis. Perfekta i mina ögon. Den rätta storleken, formen, inga skavanker, se bra ut i färg osv. Kan stå där och titta och titta. Lyfta upp dem i skaftet och sen lägga tillbaks. Bli mer och mer illa till mods. Sen känna

att jag stått för länge. Att folk säkert lägger märke till mig. Då går jag bort och sedan tillbaks igen... tillslut har jag valt två jävla äpplen som ändå inte känns riktigt rätt.

Orkar fan inte med det här.

Så jävla omständigt.

Men om det rör sig om att jag ska ha något som är tänkt att äta på normalvis..... då är det en helt annan sida av mig som kommer fram. (Fast den sidan kan även komma fram vid att välja typ tvättmedel eller välja ut vilket färg på linne jag ska köpa etc. Valmöjligheter. Förstoras upp).

 

Jaja. Det kan jag leva med!

Den här helgen har gått åt till att:

 

Gråta.

Sova.

Gråta.

Hetsäta.

Gråta.

Kolla på film.

Sova.

Gråta.

 

FUCK THIS.

Jag som i flera år hade stängd av mina tårkanaler i stort sett.

Dem sattes bara på under omständigheter familjemedlemmar + sjukdomar - aldrig annars.

Jag vill inte gråta över mig själv.

 

Den sjuka delen i mig vill inte att jag någonsin ska ändras. Vill inte att jag någonsin ska ha något bättre och tycker inte att jag är värd det. Äckliga vidriga värdelösa. Klart som fan jag ska leva i denna misär! Är livrädd för att ändra på något. Är livrädd för vilka känslor som då måste upplevas som kan vara ännu värre än detta, alla dem där undantryckta som jag nu håller borta genom det här. Rädd för vad jag kanske en gång för alla tillslut måste prata om. Är rädd för att inse att det inte bara är pga ätstörningar/bulimin/depression jag är så icke fungerande. Att det är jag som person som gör att jag har svårt med olika relationer. Att jag sabbar dem eller inte ger det en chans. Att det är jag som person som skapat problem i skolan i högstadie, gymansie, högskolan.. att det har varit pga mig, ork, koncentration, motivation jag inte klarat av det - och inte alls till följd av mitt dåliga mående, att det hade gått som det gjorde i alla fall! Likaså att det är därför jag bara stannat kort på olika jobb. Jag är på något vis rädd att upptäcka att dem där bitarna inte skulle fungera annars heller. Och vem är jag som person är en annan fråga? Jag känner inte att jag ens vet det idag, och än mindre skulle jag veta det om den dominerande biten av mig - ätstörningar, bulimin, inte längre var där. Det skulle vara som att plocka bort 75% av mig ungefär. Jag är rädd för att släppa på dem där lager jag har omkring mig. Dem som blivit fler och hårdare med åren. Ett skydd för att inte låta någon komma inpå mig, inte låta någon se mig, inte låta någon skada mig, inte låta någon hjälpa mig. Lager som både blir ett skydd för mig själv men också min värsta fiende.

 

Som inte vet hur mycket längre jag orkar gå i samma spår. Där allt inom mig skriker hjälp mig, men det är ord som inte tillåts komma upp till ytan. Det känns som jag håller på kvävas av det här. Men jag är inte stark nog att själv kunna bryta det här, då hade jag ju gjort det. Jag har försökt. Så många gånger. Men det är som att jag tappat bort för mycket av mig själv. Och den del av mig som vill dra ner mig är så mycket starkare, får föra en så mycket högre talan.

 

När t.o.m ätstörningsenheten lyssnar mer på den sjuka delen. Och så himla snabbt också...

 

Och hur far tankarna då? Rätt klassiska tror jag...

Jag får inte hjälp på ätstörningsenheten för att jag inte verkar motiverad och beredd till förändring. Nej men vem är det på en gång? Redo för något utan att veta vad det är. Dessutom har jag träffat just den människan bara en gång innan igår och mått förjävligt sedan i december, då är det svårt att klampa in med motivationen i topp. Jag behöver tid, inkörning, sen kanske det kan komma till att våga släppa på spärrar och våga bli beredd och hitta motivation. Men här gäller inte det. Inte om man är tjock i alla fall.

 

Och då jag förut sökt på vuxenpsykiatrin här var jag där en gång, men sen ville dem inte ta emot mig mer pga min ätstörningsproblematik, som var så pass dominerande att det borde ätstörningsenheten ta hand om, och att dem inte hade kompetens för det. Jag sökte till vanliga psykiatrin för att jag inte ville lägga fokus på mat-biten, utan på allt annat bakomliggande och så..

 

 

 

 

 

- Hon frågade hur jag haft det - Förutom går till skolan hetsäter hela dagarna eller ligger i sängen/soffan och sover typ.

- Gick igenom stepwisen - Samma som sist jag gjorde istortsett. Surprise.

- Sen undrade hon vad jag studerade. Sjuksköterska. Är det inte lite dubbelt? Hälsa. Ska man inte leva som man lär? Tror du inte andra kan se? - Det är andra, inte jag. Nej det tror jag faktiskt inte att dem gör... och jag ska ju inte jobba på en ätstörningsenhet så.

- Hon undrade hur motiverad jag var. Hur beredd jag var att göra förändringar. I procent. - Jag sa 50 på motivation. Och beredd på förändring sa jag att jag inte visste. Att det var svårt. Att det lite känns som att så länge man tänker på ett sätt och andra saker är på samma sätt... så är det svårt, för ätstörningen gör ju ändå det lättare på ngt sätt genom att allt fokus hamnar där!

- Hon sa att det var hennes intryck. Att jag inte var så motiverad. Och sen "Du kan alltid ringa. Dörrarna är öppna. Du kan alltid ringa när du känner att du är beredd att göra en ändring och känner dig motiverad".

Jag blev rätt tyst. Visste inte vad jag skulle säga. Blev så paff och som om all luft gick ur mig. Va?! Hon menar att jag´...

- Du får rätta mig om jag har fel - ......jag vet inte.

- Vad får dig att säga vet inte? - nä men jag känner väll inte jätte mycket motivation så där.....

- Men då säger vi så Sofie. Och du kan alltid ringa!

 

 

Men jag får väll skylla mig själv som avbokar möten som jag gjort (och även gjort tidigare vilket säkert syns i journal). Sen tänker jag att; ja, jag är ju normalviktig nu. Så då prioriteras jag väll bort pga detta nu då eftersom jag inte heller visar mig motiverad.

 

1. Det är kört. Jag orkar inte. Nu ska jag ordna hem ett hopkok av tabletter. För jag orkar inte ha det som jag har det!!

2. Rösten i huvudet skriker gå ner en massa i vikt, då kommer det inte krävas 100% motivation för att få hjälp. (Men hur ska jag lyckas gå ner en massa i vikt, jag lyckas ju inte med det!)

 

 

Ett antal citodon. Äntligen infinner en varm känsla. Ett uns av välbehag. Men det är kortvarigt. Sen avtar det. Kvar är klådan! Hällde upp en liten jäkel. Jag vill bara få en liten dövande känsla. Om än en liten. Men det räcker inte. Krävs mer. Desperata dagar. Men inget kommer ändå vara tillräckligt så kanske ska låta bli. Eller? Jag vet inte. Är ändå ledig så helt ärligt, vem fan bryr sig?

 

Jag hetsade och spydde till klockan var 06 imorse. JAG STÅR INTE UT MER! Så steg inte upp förrän vid 14 idag. Jag står inte ut med min spegelbild längre. Jag är så jävla rädd att jag inte ska kunna hejda mig snart. Att jag ska fortsätta upp och sedan nå 50kg. Det är typ min största mardröm för tillfället. Jag vill bara lyckas komma tillbaks på banan igen. Ner till 44kg igen. Jag var inte nöjd då, men jag hade inte samma känsla av att vilja kräla ur mitt skin varje vaken minut som nu. Jag klarade av att träffa honom. Jag gör inte det nu. Mitt hetsätande har förstört allt. Och jag blir så ledsen när jag ser på mig själv och vad jag förstör mer och mer.

 

 

Jag mår dåligt och känner meningslöshet. Jag hetsäter i mängder. Jag går upp i vikt. Jag får mer ångest. Jag hetsäter mer. Jag får ångest över hur tjock jag är, att jag går upp i vikt, över att jag i december vägde 44kg och nu förstört detta, över tanken på hur alla runt mig ser detta. Jag hetsäter ännu mer istället för att göra något åt det. Jag går upp mer. Jag får ännu mer ångest. Jag känner ännu mer hopplöshet och mår ännu mer dåligt och vill isolera mig ännu mer....om och om och om igen. En extremt dålig cirkel och den är vansinnigt svår att bryta! Ibland lyckas jag kanske 1-2 dagar men sen hamnar jag likförbannat där igen.

 

Jag hade lyckats att "bryta" för några dagar nu i lördag, söndag, måndags MEN så kom tisdagen och skolan. Vi hade redovisning i basgruppen á 8pers, och två personer var så gulliga och kom med semlor på semeldagen! (Men min panik slog ju i höjden... när jag var inne på fjärde dagen som var potentiellt bra och satt och slurpade kaffe. Fan i helvetes jävla piss och helvete!). Vill inte väcka uppmärksamhet. "Varför vill inte hon ha?" Inte så att jag ser smal ut så att det ens vore logiskt att jag inte skulle äta.. Så jag tackade och tog emot som alla andra. Tuggade och svalde. Man kan tycka att fröken bingeeater borde vara okej med det. Men icke. Sån fet jävla ångest. Och min mage blev inte heller glad. Kände direkt hur det började snurra runt. Kan inte heller tycka att det är gott sådär, det är omöjligt att njuta lixom. Jag hade ju inte själv valt att äta det annars... Så efter redovisning och skola blev det raka vägen till affären och hem och hetsa som en jävla galning!!! Helva tisdag. Och även onsdag. Blir S Å less.

Känns som om jag går sönder lite mer för varje dag som går nu...

Djupare ner i bottenlöshet.

Ännu mindre hopp.

 

Vad hände som fick det att gå från att hålla mig vid vattenytan? Och från att ibland ha bra dagar... till det här? Tomma, mörka, helvetet. Där varje dag är så totalt meningslös. Där allt går ut på att stå ut och klara mig igenom de dagar jag måste befinna mig i skolan, och annars hetsäta och spy dagarna igenom... kanske en liten paus då och då - Då liggandes i sängen hela dagar och vilja försvinna.

 

Kanske mitt vanliga svängande jag som tog en djupdykning ner i det svarta hålet och inte vill ge mig några ens korta svängningar till det ljusare? Utan vidare förklaring än så.

 

Kanske insikt av att jag aldrig kommer kunna ha något normalt i mitt liv, inte kommer kunna skapa relationer med andra (varken närmre vänskap eller på kärleksväg).Inte heller finns det på kartan att någonsin leva ihop med någon eller än mindre att skaffa barn så länge jag lever som jag gör (aldrig aldrig aldrig någonsin att jag skulle skaffa barn utan att bulimin och ätstörningar i så fall var ett avslutat kapitel! Aldrig), inte kommer kunna genomföra något på längre sikt, rädslan över hur det ska gå för mig att ha ett 100% arbete som ska vara dag ut och dag in, ekonomin som jag kör i botten pga min bulimi nu som gör att jag aldrig har pengar över till något annat. Ångest över saker inom familjen. Paniken över den jävla tomheten inuti. Meningslösheten. 

 

Kanske bara var att den där "droppen som fick bägaren att rinna över" kom ... och sen hamnade jag här. Totalt bottenlösa jävla mörker helvete.

 

Har inte lämnat sänge/soffan under hela lördagen eller söndagen. Mer eller mindre sovit bort hela dagarna. Allt har känts som en enorm kraftansträngning. Gå på toaletten. Borsta tänderna.

Tagit theralen för att se till att befinna mig i ännu mer zombieläge för att verkligen kunna sova till natten även fast jag sovit av och till hela dagarna...

 

Idag släpade jag mig ur sängen till soffan kl 10, för att försöka rycka upp mig lite. Har saker som måste göras. Dels förbereda redovisning till imorgon. Kl 11 var jag redan helt slut. Slumrade till en halvtimme. Nu har jag kört i mig koffeintabletter. Men befinner mig fortfarande i läget "allt känns som en enorm jävla kraft ansträngning".

Skönt att denna vecka är kort. Imorgon. Sen är det inget mer. Det är mitt i mellan kurser nämligen och nästkommande börjar på måndag. Men för den sakensskull innebär det inte att jag inte har en hel del saker jag bör plugga på med självstudier resterande av veckan... men jag behöver inte befinna mig någonstans ons-fre! Så jäkla skönt när jag helst av allt hade legat i min säng och inte stigit upp alls.

 

Har nu dragit i mig några citodon. Ihopp om att få lite välbehagskänsla...

Happy Happy Life :)

Jag vill inte mer.
Jag är så jävla trött på det här. Fantiserar mer och mer igen om att få försvinna. Tänker att jag bara ska se till att jag inte har några "förpliktelser" gentemot någon annan. Men det kommer jag ha långt framöver. För långt framöver. Fram till i jävla sommar. Fast å andra sidan är det ju ett dåligt samvete som jag hade sluppit ifrån. Om man ska se det så.

Det börjar kännas för lönlöst det här.
När ändra ljusglimtarna nästintill är dem dagar jag lyckas med fastande.

Fet Fet FET. Fan vad jag hatar mig själv. Orkar inte. Hetsätit och spytt torsdag, fredag, lördag.

Varje hetsdag lika dan: En stor fryspizza som jag köper en påse med extra riven ost till och häller på. Ett 8-pack delicatobollar. 1kilo godis eller det dryga. 400-600g choklad. Bröd och bregott. Yoghurt (variant sockerproppad fruktyoghurt). Kanske ett paket skivad ost också.

 

F E T! Vad spelar det för roll om jag fastar vissa dagar när jag håller på så här ? Går knappt på ett ut... Kanske gjorde i veckan men nu tre dagar i rad oroar jag mig för hur mycket plus igen.

 

Och ändå sitter jag här idag och fryser som fan. Mjukisbyxor, tofflor, tröja, munktröja, mössa plus luva OCH filt när jag sitter i soffan och pluggar ...eeh. Knappast att jag har någon brist på energi i denna äckliga kropp efter dem senaste tre dagarna. Så bra är jag inte på att spy. Särskilt inte igår... då gick det alldeles för lång tid från att jag började varje omgång tills dess att jag spydde. Vidriga äckel :)

 

 

Fasta igår. Idag hetsat 2 omgångar. Plan inför imorgon: Fasta igen. Jippi Hurra !

 

...upptäckte förövrigt i helgen att jag hade som dubbla recept liggande på voxra. I vanliga fall kan jag inte hämta ut mer än ett visst antal inom en viss tid, så som det brukar vara. Men det låg kvar något uttag från ett gamalt så att eh fast jag hämtade ut nyss så kunde jag det. Så nu sitter jag på inte mindre än 6 oöppnade burkar. 6månaders dosering med andra ord. 180 tabletter á 300mg.

Med alkholol? Ihop med något annat? Det måste finnas en chans att det inte är så ... bra?

Fast idag känner jag mig inte så desperat, inte så nere, inte så villig att fly denna plats så dem ska ställas tillbaks. Men det känns på någotvis jävligt bra att ha dem. Dem kanske inte kan göra så mycket på egen hand men ihop med något annat... och bara för jag nu haft några dagar där det inte känts fullt så tungt... känner jag mig inte precis hoppfull. Alla veckorna där innan (och månaderna och åren....men ja, nu menar jag just denna sista tid som det verkligen varit ett eviget hetsätande och kräkande, bara legat i sängen om jag inte gått och köpt hets) hade jag mer än gärna knäppt med fingrarna och bara försvunnit. Och om det visar sig att jag inte kan få något jävla fotfästa snart, så vet jag inte hur sugen jag är på det här mer. Det börjar kännas allt mer lönlöst faktiskt. Jag vill inte leva livet så här, det känns inte som någon mening, inte så jag njuter av livet precis. Jag vill mer än bara knappt "hålla mig vid ytan" på lång sikt. Men orken att ta tag i det finns ju inte riktigt heller till.

 

Men som sagt. Jag tvivlar på att voxran trots så pass många kanske kan göra så mycket på egen hand.. eller utgångsläget är jävligt jävligt osäkert.

Men att som, jag vet inte, leka med tanke på att: "Tänk om det skulle vara utvägen. Dem där små burkarna där. Och sen slippa det här. Vad lätt det vore... för mig. Inte för andra. Men för mig!"

 

Men tillsvidare tillbaks i lådan och jag fortsätter med den andra öppnade burk som inte finns med på bild, på en helt normal daglig dos - 1tablett. Och inga 6 askar.