incarcerated

Nej nej nej. Nu är JAG INTE Nöjd. Trots typ inte äter mer vill min kropp inte. Ämnesomsättningen har väll tock sagt ajjöss. Plus mens på det. Ett Bmi på typ 16.9-170. beroende på dagen. Känns inte okej. NÄ BLÄ bara Vill inte orkar inte. Vinn ju ner mer, Skit kropp.
V

ad ska jag göra då da?
Äta mer vissa dagar fast jag typ inte klarar av det inte värdlsns mega ångest då och möjliga panikattacker - mögjlit trigga igång till hets efter att inte ha hetsat eller spytt på nu 16 dagar efter som jag varit så jävla instensvit resturktiv i denna period istället nu.

Men vart tog dem där mina 41.7 vägen :( Sorg och ånges inom mig så det heter duga på hög nivå.

Lägga in massa promenader? Träning fast orken ej finns där. Har ju svimmningsvarningar stup i tre.. inte sällan ja får lägga mig på golvet. Damnit också. Vad gör man. Vill inte riktigt stanna här ju,
Rädd för äta mer.
Rätt för att det isälltet blir vikt som går upp då. Mardröm.
Vill bara som ner lite till.
Kanske 41. Eller 41.5 i alla fall.... hade ju fortfarande varit en rätt så "dom vikt" så då kanske jag kan acceptera lite högre om ja sen äter lite mer.. eller? Kanske jag inte alls kan.
Får ju typ panik för minsta hekto mer på vågen som visas varje dag,, även om dessa degen efter kan ja sjuknit tillbaks igen. Helvetets piss också.
Tror ända saken är att försöka börja träna trolls noll ork. Trots noll enerig. Det jar ju gått för med dem oddsen lixom,....

Suck.

Dröm vikt vet jag inte.
En "tomvik", eller ja, så här förhållandevis tom kanske kring 40-41 JUST BARA för att då ha den där "tillåttna" marginalen till att vikten ökas mer ett mer normalare intag lixom - vileket jag vet den gör rätt fort.

S K I T PÅ ALLT RENT UT SAGT!

Men nu har min vän kommit.
Och helgen ska bli bra. Så då så!

kram

hmm mysig info. Har inte gjort nr2 på ... ehm 14 dagar! Visst inte ätit mängder.

Men 4 äpplen, en del frooshsmoothie ändå, totalt 2 kesomellanmål, och 2 förpackningar med pärssons skivade smörgåspålägg á 120g styck och en halvkycklingfilé har ändå passerat!! (Och vin men det är ju bara vätska så)

NÅGOT borde väll komma ut ändå på 14dagar då ? HALLÅ :P Tagit ett dulcolaxpiller varjedag i 3dagar nu men nadaa.Börjar kännas liiite jobbigt faktiskt. Haha.

 

Sent ikväll kommer en av mina nära sthlmsvänner hit. Hon vet om typ alla min problem. Och har vissa problem själv. Så ska bli väldigt kul. Lite nervigt och inte ha ensamheten på tors-månkväll men ändå superkul!

Så ska sätta igång med megapluggget nu och sen städaundan lite!

HA! Kontaktade min ätstörningsläkare i slutet på veckan igen (nämnde naturligtvis inget om alla de piller jag köper och petar i mig, kommer aldirg göra!)

Hon rekommenderar och tycker 14dagars inläggning på sjukhus. (Har jag skrivit om det, nej det tror jag inte?). Det är typ vad som rekommenderas som "tyngst här i trakten" om man nu inte väger ap-lite...hon tror ju förövrigt fortfarande jag väger en sisådär 46-4kg så vad i helvete! Men för att komma till bukt med mitt hets/spy/fasta/hets/spy och allmänna kaos liv i ätväg osv).

Men det är en omöjlighet. Går inte dels med min skola. Det skulle innebära att få hoppa av. Med typ 1.5månad kvar på terminen. Jooo tjena. Det skulle också innebära att svika min projektarbetskompanjon. Nej alltså. Vill inte heller. Jag är världens kontrollfreak.Vill inte tas ifrån all min kontroll, nej tack. Jag vill inte heller "bli tvingad" det antar jag ingår, till att äta. Vill inte heller inte ha tillgång till mina vad som jag just nu ser som min lilla räddning - tabletter - och glas vin till många av mina kvällar.....

 

OCH jag vill inte gå upp i vikt.Jag vill mer bara ha hjälp. Hjälp med mitt kaos. Hjälp med att inte må så förjävligt jävla as PISS! Orkar inte mitt liv bara.

 

Men absolut då vad jag svullen, den 7/4. Absolut det är vätska som försvunnit till stor del, det vet jag och inte en massa massa fett bara, tyvärr det men men. Jag är inte helt bakom flötet. Det är väll en del muskelförlust också. Bu. Och jag är rätt så jävla tom då det ändå jag intagit sedan dess är knappt inget egentligen om man slår ut det. Det är typ 3 äpplen, lite smoothie, och några glas vin..hmm. Och skulle jag nu äta lite normlat skulle det bara säga *poff* och jag skulle gå upp i vikt som bara fasen, i fett, dels i vätskesvullnad. Och hur ännu mer jävla läskigt är inte det då?!? Kroppen skulle slå backut, magen slå back ut!! Allt.

Men jäklar vad det triggar. Jag vill se lägre siffror. Jag vill bara ner mer. Jag vill bara försvinna mer. Jag vill se 40. Jag vill se lägre än 40....... ja ni vet ju. Ni ver hur det blir. Man vill se revbenen. Man vill bli mindre mindre mindre. Man vill bara få försvinna. Hjälper det? JA på något jävla märkligt vänster gör det ju det.

Hamsterhjulet sätts i rullning. Samtidigt blir man lite rädd. I alla fall. Hur ska jag nu kunna vända det? Kan jag sluta igen nu? Kan jag stoppa det nu? Eller kommer det bara gå utför mer och mer och mer igen? Än en gång.

Nu är det väll okej. Inte så jag är speciellt liten nu. Verkligen inte. Jag är lixom "petite" byggd från start. Jag är kort. Bara 158cm. Så jag ser verkligen inte så liten ut, inte sjuk ut eller så. Inte alls. Det är mer i psyket det sitter att se siffrorna på vågen lixom...

 

 

Varför står man där i speglen och vrider, vänder, inspekterar, ar kort? Ligger på golvet och tar foton för att ta så "smickrande-smal" bilder som möjligt? Man är ju fan helt jäkla knapp egentligen. Tur man vet man inte är den enda som gör detta.

 

HA! Gått ner 4.2 kg på en vecka.

Kann inte kännas annat är bra.

Piller, vin, vatten, sorg - dieten är tydligen sukt bra ;) ja och så 2 äpplen på 1 vecka då. Vilket gårdagens äpple nästintill fick mig att förgöras av ångest *jippie*

 

Mej ja är inte dum. Klart det är vätska. Klart det är en tom kropp. Men ändå mina lår är typ 3cm minde plötsligt. Så vätska... jag känner mig ändå lite bra.

 

Ska iväg och plugga nu. Piller svalda. Även ett 200mg koffeinpiller + vanliga meds (depp+stämningsstab+kanske ngn värdelös oxascands...fast nä skit medicin...ska in och en energidryck ska packas sen drar jag).

 

HA!

I onsdags åt jag 1 äpple.

Annars har jag ... levt på vin och diversep pills.

SÅ jävla sund. Men jag känner faktiskt inte energibrist. Även om jag inte direkt intagit världens mänger av alkohol så har det tydligen räckt.

Bryr mig inte längre. Orkar inte bry mig.

 

Jag gråter. Jag försöker döva. Jag hatar mig själv för att jag låtit mitt leverna förstöra. Jag hatar att jag låtit mig förlora honom. Att jag omöjligt kommer kunna få honom tillbaks.

Jag känner mig så jävla trasig.

 

Hur brukar jag hantera sådant här?

Hur brukar jag hantera hjärtsorg?

Hur brukar jag hantera misslyckanden?

Hur brukar jag hantera när mina familjemedlemmar blir sjuka?

Ja ... allt sådant där...?

Jag brukar falla. Falla hårt.

Jag brukar ge mig fan på att svälta svälta svälta svälta.

 

Är det vad jag kommer göra nu med?

Jag vill det. Jag vill straffa mig själv. Jag vill förtvina mig själv. Jag vill förstöra mig själv brutalt.

 

Men jag kommer säkert inte ens klara det.

 

Och egentligen kan jag inte göra det.

 

För gör jag det förstör jag mer än bara mig själv.

 

Jag förstör min framtid.

 

Men här. Nu. DET GÖR ONT.

Jag känner mig noll värd. Värdelös.

Jag har 8 brukar (30st tabletter i varje) med 300mg voxra depot.

Jag har en hel drös med topiramat tabletter, typ 120st 100mgs och 60st 50mgs och ett gängt 25mgs.

Jag har kanke 140st 10mg stilnoct.

Jag har 35-40 iktoviril.

Jag har 35-40 flubrozolam.

Jag har 105st 100mg tramadol.

Jag har 6st 5mg oxynorm.

Jag har 8 mg xanax.

Jag har 5st citodon (150mg kodein)

Jag har 20x10mg oxascand.

Jag har 1.5 flaska theralen.

Jag har 1/2 flaska vodka.

Jag har nästan en hel vindunk.

Jag har en 375ml champange.

Jag har 3 flaskor cider.

 

Krossa voxran depot... och inta annat. Det skulle ju gå. Antagligen.
Jävligt lockande. Inte bara för han. Men hopplösheten. Droppen. Orken. Fankskapet.

Men lite väl drastiskt kanske.

En systers bröllop om 1 månad också.

 

Fan. FAN OCKSÅ! Vad ska jag göra?! Ta en promenad? Orkar fan inte ens. ÅÅÅHH.

Jag är söndertrasad. Tom. Förstörd. Jag förstör alltid. Jag kan inte bevara någonting.

Grät ögonen ur mig hela kvällen igår.

Petade i mig inte mindre än 500mg tramadol (hade redan hunnit börja med det innan jag fick beskedet från honom då jag mådde pissigt redan innan!) Men blev att jag petade i mig mer då jag fick det beskedet. Försökte bedöva. Må bättre. Hjälpte knappt alls. För förstörd. Plus benzo. Plus 2.5 glas vin. Grät Grät Grät och skakade. Grät ännu mer.

 

Han. Fick nog. Orkade inte mer. Behövde mig mer nära sa han. Att det blivit för jobbigt tillslut.

Jag har haft det på kän. Märkt att det varit något annorlunda i ca 1.5 vecka. Smsen annorlunda. Korta. Inte samma "puss" Inte samma "saknar".

Förstårligt. Vem orkar med? När jag så ofta inte orkar ses?

Jag undrar också om han kanske träffat någon annan? Det känns ännu värre.... kan inte låta bli att tro det. Jag bara tror det. Och det gör mig ännu mer förtvivlad. Jag vill inte ha förlorat honom. Helvets jävla skit bulimi. Helvetes jävla idiot jag. Jag känner mig förstörd. Jag vill inte mer.

Jag vill ha honom.

Hur ska jag klara mig nu?

Han var ju den där ljuspunkten.

 

Jag vill ha vi. Oss. NU.

Varför fixar jag ingenting?

 

Första tanke? SVÄLTA MIG.

Leva på tabletter och alkohol.

Straffa mig.

Inget värd. Ingenting är värt någonting. Kommer aldrig fixa någonting.

Sedan 20 september har vi sett. Tyvärr alldeles för sporadiskt. Jag förstår honom. Jag hade inte heller orkat med mig. Men det gör mig inte mindre ledsen. Det gör inte mindre ont för det.

 

Jag har tagit två tabletter nu. Benzo. Inte mina svaga jävla bajs oxascand jag har på recept som inte hjälper ett jävla piss - rena skit tabletterna! .... men ingen effekt än. Funderar på ta opiater med. Eller gå på vinet. Eller vodkan redan nu. JAG ORKAR INTE. JAG VILL INTE KÄNNA. JAG VILL INTE.

 

VARFÖR GAV JAG MIG ENS IN I DET HÄR?!

Jag visste det ju. Att det skulle sluta så här.

Det var ju det här jag var så jävla rädd för hela tiden.

Och hur brukar jag hantera sådant här...? Jag brukar rasera ... ännu mer... jag får inte göra det. Jag kan inte göra det.

Jag har ungefär en dryg termin kvar på min utbildning nu. Jag kan inte gå ner mig mer. Jag kan inte det.

 

Snälla hur fan hjälper man sig själv från att inte gå totalt i bitar?

Petar i mig det ena och det andra.

Sippar på vin.

Försöker döva.

Gör det ens det?

Livet är tungt nu. Men man ska inte klaga, är det inte så?

 

Borde träna. Inte tränat på evigheter. Fläskberg. Äckligt vidrigt mjukt fläskberg.

Inte idag då. Inte när jag sitter här med vin.

 

Tog blodprover för 1.5vecka sen. Lågt kalium. Inte super lågt men så pass att jag nu ska gå och ta prover 1gång i månaden för att se att det inte sjunker ännu mer. Orkar inte. Jag som har så svårt att ens komam iväg på sånt där. På allt. Hon föreslog kalium tabletter. Men det vill inte jag. Jag tyckte vi kunde vänta, se om det höll sig här, om det inte sjunker mer.... det får gärna sjunka mer.... bli farligt lågt....vill gärna slippa ifrån... men det kommer inte hända. Så "bra" spyr jag inte. Jag har ju legat på sånna här värden förr.

Men några kaliumtabletter kommer jag aldrig peta i mig. Bara den lilla lilla lilla tanken, chansen, som är så knapp, på "easy way out" från det här - tänker jag inte stoppa genom att då höja kaliumvärdet. Nädu. Då får det hellre sjunka mer! I alla fall känner jag så just nu. Här. Nu. Mitt i mitt försök till dövande av allt.

 

Men den enda psykolog jag verkligen gillat, som jag träffade första gången jag bodde här 2011, och sedan igen en period 2013-2014 (efter det att jag flyttat tillbaks hit igen efter en tid i stockholm igen) kommer tillbaks i september till ätstörningskliniken. Då ska jag antagligen få henne om hon inte har fullbokat.

 

Men jag måste göra något tills dess. Och blev ju utkastad av den förra jag försökte med där. Och orkar inte försöka igen på äs-kliniken igen, mer än ha min läkarkontakt där som jag börjat gilla lite mer nu i alla fall.

För egentligen vill jag ju mest bara ha en samtalskontakt. Hjälp med kaoset. Hjälp med reda ut. Hjälp med hantera. Varför är jag så här? Hjälp med sätta ord på. Kanske våga mig på den där ptsd-kören. Kanske våga mig på kbt/dbt.... Någonting i alla fall. Blir ju bara mer och mer ohållbart detta. Hoppas bara inte jag bli avvisat med anledning av mina ätsörningar. Men jag vill inte fokusera på det. Jag ser det som symtom på att jag är som jag är!

Åhåå vilket lugn som sänker sig över min kropp.

Efter intag av ett starkt opiatpreparat + benzo/antieleptikum...

Så jävla värt det. Trots att jag denna månad lagt cirka 3500kr på tabletter räknade jag precis ut... herregud. Vad desperation efter att hitta det perfekta "dövningen" kan göra.

 

Rimmar dock dåligt med sjuksköterskeutbildning. Jag vet jag vet jag vet. jag orkar inte bry mig längre. Jag står knappt ut längre.

Så det är det här eller typ "avsluta" allt. Så det känns just nu.

 

Förra veckan gick som förbi i en dimma. Antingen tog jag lite tabletter för döva, drack vin (inga hästmängder) (gärna i kombination), hetsåt och spydde. Dagarna bara gick förbi.

Egentligen skulle jag rest till sthlm och familjen för påsk/födelsedagsfirande redan i början på veckan. Tisdag hade jag kunnat åka men hade sån jävla ångest och allt jag ville var vara själv med mina "dövande medel" (som ändå inte är tillräckliga).

Jag vill bara få må bra - eller iaf slippa denna mer eller mindre ständigt gnagande ångesten, oroligheten, inombordsstressen och känslan av att inte veta vad fan jag ska göra av mig själv! Allt blir en ond cirkel. Det är väldigt lätt för mig att ta till hetsande för att "döva" och "stänga av" för stunden. Då är det som att dem där tankarna och det förjävliga inombords som känns som det typ äter upp mig inifrån.... försvinner eller skjuts bort för ett tag. Då går jag in i trans i mitt hetsätande framför datorn. Spyr. Och börjar om. Men någon långvarig lindring blir det ju inte.

 

Jag kämpar med nöd och näppe till obligatoriska tillfällen i skolan. Masken på. Skrattar fast jag egentligen mår otroligt skit och helst av allt hade velat ligga hemma i sängen begravd under täcket!

Jag orkar inte vara social. Tanken på det, att ha något inplanerat med folk, det skapar sån jävla ångest, stress och oro inom mig.... jag orkar det inte. Ibland när jag väl tar mig iväg blir det ju bra. Men att orka, stå ut, klara av det där innan.. det är förjävligt!

Bara en sådan sak som att åka hem och besöka familjen. Vetskapen om det. Får mig att må ännu sämre i ibland veckor innan. Och så blir det att jag skjuter skjuter skjuter på innan jag väl orkar ta mig dit. Och då med en jävla ångest. Men känner att jag "måste".

 

Så nu här i påsk, slutade det med att jag tillslut bokade flyg på fredagen, MEN försov mig och hade aldrig hunnit (med flit? Kanske lite halvt pga ångest och att jag helst inte ville). Slutligen blev det tåget upp och jag var framme i Sthlm vid 21.30 (Perfekt tänkte jag - där slapp jag ett ångestmoment: Eventuellt firande av påskafton med middag och sådant!). På tågresan hade jag dratt i mig en del tabletter i ångestsyfte + kombat med massa therlen. (Drog även en vodkashot innan ja gick hemifrån! Mådde verkligen inte bra den dagen).

Väl hos min syrra tyckte hon ja verka lite konstig, pratade lite konstigt, "har du tagit något". Först var hon rädd att jag var full. Men jag kom undan genom att säga att det nog bara är att jag är så himla spänd och inte alls mår bra så det är därför jag isf pratar märkligt.

 

Hem åkte jag igen på måndagen. Så egentligen var det bara söndagen (firande av systerson, lite pluggande, annars lugnt). Och måndagen hann vi knåpa lite med planering inför möhippa för min syster som gifter sig i maj.

 

Men var så skönt att åka hem igen. Samtidigt som den där gnagande ångesten hela tiden fanns som ett jävla moln över mig. Så hela dagarna klunkade jag en hel del theralen. Ville inte ta ngt annat med risk för att bli "konstig" igen - min syster är uppmärksam hon!!