Vill bara gå ner en massa i vikt igen... Varför är det så? Varför är känslan så bra av det? Varför är man funtad i psyket som man är?
Kategori: Allmänt
HA! Kontaktade min ätstörningsläkare i slutet på veckan igen (nämnde naturligtvis inget om alla de piller jag köper och petar i mig, kommer aldirg göra!)
Hon rekommenderar och tycker 14dagars inläggning på sjukhus. (Har jag skrivit om det, nej det tror jag inte?). Det är typ vad som rekommenderas som "tyngst här i trakten" om man nu inte väger ap-lite...hon tror ju förövrigt fortfarande jag väger en sisådär 46-4kg så vad i helvete! Men för att komma till bukt med mitt hets/spy/fasta/hets/spy och allmänna kaos liv i ätväg osv).
Men det är en omöjlighet. Går inte dels med min skola. Det skulle innebära att få hoppa av. Med typ 1.5månad kvar på terminen. Jooo tjena. Det skulle också innebära att svika min projektarbetskompanjon. Nej alltså. Vill inte heller. Jag är världens kontrollfreak.Vill inte tas ifrån all min kontroll, nej tack. Jag vill inte heller "bli tvingad" det antar jag ingår, till att äta. Vill inte heller inte ha tillgång till mina vad som jag just nu ser som min lilla räddning - tabletter - och glas vin till många av mina kvällar.....
OCH jag vill inte gå upp i vikt.Jag vill mer bara ha hjälp. Hjälp med mitt kaos. Hjälp med att inte må så förjävligt jävla as PISS! Orkar inte mitt liv bara.
Aja hon bad min fundera och skulle nog ringa på måndag och vi prata igen. Hoppas vi kan komma fram till något annat då....
Men att kliva upp på vågen och se 41.7 idag det gav mig av ett ngt jävla rus det.
När jag tisdagen den 7 april såg 47.0. HA skrek hjärnan! 11 dagar.
Men absolut då vad jag svullen, den 7/4. Absolut det är vätska som försvunnit till stor del, det vet jag och inte en massa massa fett bara, tyvärr det men men. Jag är inte helt bakom flötet. Det är väll en del muskelförlust också. Bu. Och jag är rätt så jävla tom då det ändå jag intagit sedan dess är knappt inget egentligen om man slår ut det. Det är typ 3 äpplen, lite smoothie, och några glas vin..hmm. Och skulle jag nu äta lite normlat skulle det bara säga *poff* och jag skulle gå upp i vikt som bara fasen, i fett, dels i vätskesvullnad. Och hur ännu mer jävla läskigt är inte det då?!? Kroppen skulle slå backut, magen slå back ut!! Allt.
Men jäklar vad det triggar. Jag vill se lägre siffror. Jag vill bara ner mer. Jag vill bara försvinna mer. Jag vill se 40. Jag vill se lägre än 40....... ja ni vet ju. Ni ver hur det blir. Man vill se revbenen. Man vill bli mindre mindre mindre. Man vill bara få försvinna. Hjälper det? JA på något jävla märkligt vänster gör det ju det.
Hamsterhjulet sätts i rullning. Samtidigt blir man lite rädd. I alla fall. Hur ska jag nu kunna vända det? Kan jag sluta igen nu? Kan jag stoppa det nu? Eller kommer det bara gå utför mer och mer och mer igen? Än en gång.
Nu är det väll okej. Inte så jag är speciellt liten nu. Verkligen inte. Jag är lixom "petite" byggd från start. Jag är kort. Bara 158cm. Så jag ser verkligen inte så liten ut, inte sjuk ut eller så. Inte alls. Det är mer i psyket det sitter att se siffrorna på vågen lixom...
Men är redan rädd att det äpple och 1dl smoothie jag idag intagit ska sprida sig på min kropp...blä.
Varför står man där i speglen och vrider, vänder, inspekterar, ar kort? Ligger på golvet och tar foton för att ta så "smickrande-smal" bilder som möjligt? Man är ju fan helt jäkla knapp egentligen. Tur man vet man inte är den enda som gör detta.
